Tjockisrösten

I’ve got bigger fish to fry than you

Det är fredag. Det är fredag och jag har fortfarande inte fått något svar på hur min tenta gick för 3 veckor sedan.
Inatt drömde jag att jag hade fått alla möjliga skitdålig betyg och skulle tvingas till en omtenta. Snälla, snälla låt det INTE vara så.

Nåväl. Fredag.
Jag kom precis hem från en 1 timme lång föreläsning med en kvinna som hade den värsta tjockisrösten jag har hört någonsin, fast på ett ytterst komiskt sätt. (dvs. inte särskilt irriterande utan mer en lockelse att vilja lyssna mer lyhört)
Tjockisrösten, ja, alltså när rösten är tjock. Tjocka människor brukar dra sig med detta fenomen av någon konstig anledning. Det låter liksom som att man har en stor snorklump nerkörd precis i svaljets öppning, ungefär. Lite på gränsen till danskarnas potatisröst, men ändå inte så otydlig. (det kan ju tilläggas att föreläsaren var en smula överviktig och liksom pratade med hakan lite dragen mot halsen. Sådär som man gör när man vill framkalla en dubbelhaka, fast man egentligen inte har någon.)
Föreläsningen var underhållande, vilket är ett stort plus..

Nu är jag i allafall hemma igen och det är dags att ta tag i diverse städning och upputsning av katterna som verkar gilla att ligga och dra sig i dammiga hörn. Jag tänker inte göra något jätteambitiöst, med tanke på att den här lägenheten inte längre är min boning från och med tisdag 1/12. MOHAHAHA. Fuck you, Öbo.
Städning. Sedan ett (hundra gånger mer ambitiöst) försök till spenatsoppa som jag tänkte bjuda mina fantastiska, ofattbart snygga, sexiga och charmiga pojkvän på. Han kommer nämligen hit idag runt 19-snåret.
Jag gillar spenatsoppa. Fast inte lika mycket som jag gillar Martman..kanske för att jag älskar honom av hela mitt hjärta, något som man förmodligen inte kan säga om spenatsoppa. Även om det är en gravt underskattad maträtt.
Soppa över huvud taget är underskattat.

Vad håller jag på med?
Jag ska ju städa!

See you later, bro’s!

‘
Jag avslutar med en bild på Martin, fullt upptagen med att lösa en Rubiks Kub.

Ja, det var ju några miljoner år sedan

And you are just a semblance of before
Following the dust and calling it more
These are the seeds
That beseech the leaves for cover

Jag bestämde mig för att läsa igenom mina gamla inlägg och insåg att jag saknar mig själv som jag var förr.
Inte helt och hållet, såklart, med tanke på att jag var miserabel och hade ett stort jack i hjärtat (trodde jag åtminstone)
Men jag saknar min självdistans och min humor. Inte för att jag inte har självdistans och humor nu för tiden, men den kommer liksom inte upp till ytan i min andra blogg. Därför bestämde jag mig för att återvända hit och göra ett nytt försök, i nostalgins anda. So, here we go;

Idag vaknade jag 09.53 och insåg att mitt seminarium började om exakt 20 minuter. Jag sket i det. Japp. Det var ändå inte obligatoriskt och jag ville inte lyssna på skitsnack i 2 timmar osminkad och utan kaffe i kroppen, så jag låg kvar i sängen tillsammans med katterna (Rubik och TP) och kollade på typ 15 Grey’s Anatomy avsnitt och kände mig lat. (okej, inte 15 avsnitt, men 4 kanske)
Någon gång efter 13.30 begav jag mig ut till mitt lokala joggingspår och sprang 5 km. Egentligen är jag inte förtjust i joggingspår, men i en stad som Örebro har man inte så mycket val om man inte vill förstöra varenda led i kroppen på asfaltsvägar..
Nåväl. Sprang gjorde jag och fick ont i vänsterfot och ljumske. Det är fan inte bra att ha ont i ljumsken. Speciellt inte när man ska ha sex. Det känns nästan lite S&M att ha sex med ömmande ljumske, fast onekligen på ett väldigt förmildrat sätt. Nu planerar jag ju i och för sig inte att ha sex idag, så det ska nog inte vara något problem, ljumsken alltså. Den är inget problem ikväll.
Eller jo, lite. Jag tänkte faktiskt gå iväg och köpa viktiga saker som bröd och clementiner (och cigaretter, förlåt Gud) Fast å andra sidan äger jag ju en cykel. Ett annat hinder för gångmarschen till affären är det faktum att jag precis har smällt i mig, inte mindre än, 4 STORA koppar kaffe och är helt otroligt kaffestinn och helt jävla skakig i hela kroppen. Ni skulle se min vänsterfot, den har spasmer utan dess like. För att inte tala om hur snabbt jag faktiskt skriver det här blogginlägget.

I allafall. Efter löpturen cyklade jag hem, tog in posten och klev in i duschen som enbart hade en äckelljummen vattentemperatur att erbjuda. (ÖBO, varför?!) Duschandet gick således relativt snabbt och jag klev ur, klädde mig och inledde kaffekokandet.
När kaffet var färdigt hällde jag upp det i en mugg, satte mig på en stol och läste EU:s Konstitution, vilket för övrigt är världens hittills tråkigaste bok så vitt jag vet. Efter 4 muggar kaffe var boken utläst och jag kaffestinn och i stort behov av ett toalettbesök.
Nu sitter jag här, skriver som en idiot och funderar på att ringa mormor.
Fuck.
Jag måste kissa.

HEJ

skriver här nu: http://Iwishmydayscouldbeintechnicolor.blogspot.com

distress

if you have to do anything, do it to me

Hatar att jag låtsas. Låtsas till och med för de som vet. Jag hatar att jag låtsas.

splintered

if I like what I’ve become

Efter att ha kämpat, slagits med sylvassa tänder och klor förlorade jag till slut och blev en i mängden. En likt alla andra. Ännu en med brist på viktiga beståndsdelar, ännu en känslig själ att ta hand om för sveriges sjukvårdssystem.
Det är läskigt. Jag är fortfarande rädd, försöker att inte känna efter, men jag vet ju inte. Just nu kan jag inte veta vad det är jag känner. Allt jag kan göra är att förlita mig på att de lärda vet vad de gör, hur de behandlar mig och hur resultatet blir.
Det här ska inte bli långvarigt.

who’s left and who’s leaving

shouldn’t have done that

Dirk. Bästa läkaren jag har träffat i hela mitt liv. Definitivt.
Jag var en hårsmån från att börja gråta där jag satt och, ännu en gång, berättade mitt livs historia.
Så nu sitter man här. Med konstiga namn på tabletter man aldrig kommer kunna uttala, eller förhoppningsvis aldrig. Jag ska gå igenom det här och komma ut på andra sidan.
För att komma till himmelen måste man ta sig igenom ett helvete. (som Dirk sa)

you’re the one I like best, you retain my interest

Lately

we need a place where we can talk

Imorgonimorgonimorgon. Jag är rädd, men ingen tycks förstå det.
Vad är det med människor och att alltid försöka skämta bort saker?
Jag vill ha allvar nu och någon som inte viftar med handen.
”Det löser sig”
visst, jag hatar dig också.

Live this dream or, nightmare?

a hand finds mine
traces answers on my spine
from malignant to benign
in the midnight smell of pine

Av ren utmattning bestämde jag mig för att skriva ned något. Jag är så trött att jag ser dubbelt och ändå vet jag att jag inte har lyckats göra allt som jag borde ha gjort idag vilket ger mig en sådan hemsk ångest att jag knappt vet vart jag ska ta vägen för tillfället.
Just exakt nu skulle jag behöva prata med någon, det är bara 11 timmar kvar tills jag får göra det, för visso, men det är ju någon annan. Någon jag inte känner. Någon som kommer analysera, inte sympatisera. Jag är rädd och osäker. Jag vet att jag suger på att få ur mig ord, men imorgon har jag inget annat val och just nu vet jag inte om det är bra eller dåligt. Allt jag vet är att jag vill sova. Sova djupt i min säng, som tycks vara den tryggaste famnen jag har.

silly me, silly you

I’m a colour reporter (Rose city on the 409)

Okänd, ogripbar, omätbar, är det en beskrivning på livet? Eller bara mörk materia? Svarta hål? Livet kan väl också vara ett svart hål? Jag kan väl också vara ett svart hål?
När jag ser ut genom fönstret känns det som att alla färger har mattats av och börjat tappa sin lyster, ibland tycks de vara helt svart-vita. Är det bara jag, eller börjar världen bli mer och mer hopplös?
En sak är säker, jag börjar bli mer och mer värdelös. Det har bevisats för mig nu och trots att jag vill göra något bra, så har jag tappat för mycket låga för att orka göra något.

but the city’s been bled white

you’re the punishment for all my former sins

I’ve got nothing to prove

Jag hatar fredagen den trettonde. (filmerna också)