HEJ

skriver här nu: http://Iwishmydayscouldbeintechnicolor.blogspot.com

distress

if you have to do anything, do it to me

Hatar att jag låtsas. Låtsas till och med för de som vet. Jag hatar att jag låtsas.

splintered

if I like what I’ve become

Efter att ha kämpat, slagits med sylvassa tänder och klor förlorade jag till slut och blev en i mängden. En likt alla andra. Ännu en med brist på viktiga beståndsdelar, ännu en känslig själ att ta hand om för sveriges sjukvårdssystem.
Det är läskigt. Jag är fortfarande rädd, försöker att inte känna efter, men jag vet ju inte. Just nu kan jag inte veta vad det är jag känner. Allt jag kan göra är att förlita mig på att de lärda vet vad de gör, hur de behandlar mig och hur resultatet blir.
Det här ska inte bli långvarigt.

who’s left and who’s leaving

shouldn’t have done that

Dirk. Bästa läkaren jag har träffat i hela mitt liv. Definitivt.
Jag var en hårsmån från att börja gråta där jag satt och, ännu en gång, berättade mitt livs historia.
Så nu sitter man här. Med konstiga namn på tabletter man aldrig kommer kunna uttala, eller förhoppningsvis aldrig. Jag ska gå igenom det här och komma ut på andra sidan.
För att komma till himmelen måste man ta sig igenom ett helvete. (som Dirk sa)

you’re the one I like best, you retain my interest

Lately

we need a place where we can talk

Imorgonimorgonimorgon. Jag är rädd, men ingen tycks förstå det.
Vad är det med människor och att alltid försöka skämta bort saker?
Jag vill ha allvar nu och någon som inte viftar med handen.
”Det löser sig”
visst, jag hatar dig också.

Live this dream or, nightmare?

a hand finds mine
traces answers on my spine
from malignant to benign
in the midnight smell of pine

Av ren utmattning bestämde jag mig för att skriva ned något. Jag är så trött att jag ser dubbelt och ändå vet jag att jag inte har lyckats göra allt som jag borde ha gjort idag vilket ger mig en sådan hemsk ångest att jag knappt vet vart jag ska ta vägen för tillfället.
Just exakt nu skulle jag behöva prata med någon, det är bara 11 timmar kvar tills jag får göra det, för visso, men det är ju någon annan. Någon jag inte känner. Någon som kommer analysera, inte sympatisera. Jag är rädd och osäker. Jag vet att jag suger på att få ur mig ord, men imorgon har jag inget annat val och just nu vet jag inte om det är bra eller dåligt. Allt jag vet är att jag vill sova. Sova djupt i min säng, som tycks vara den tryggaste famnen jag har.

silly me, silly you

I’m a colour reporter (Rose city on the 409)

Okänd, ogripbar, omätbar, är det en beskrivning på livet? Eller bara mörk materia? Svarta hål? Livet kan väl också vara ett svart hål? Jag kan väl också vara ett svart hål?
När jag ser ut genom fönstret känns det som att alla färger har mattats av och börjat tappa sin lyster, ibland tycks de vara helt svart-vita. Är det bara jag, eller börjar världen bli mer och mer hopplös?
En sak är säker, jag börjar bli mer och mer värdelös. Det har bevisats för mig nu och trots att jag vill göra något bra, så har jag tappat för mycket låga för att orka göra något.

but the city’s been bled white

you’re the punishment for all my former sins

I’ve got nothing to prove

Jag hatar fredagen den trettonde. (filmerna också)

who’s left and who’s leaving

memorie will rust and erode into lists of all that you gave me
Ett lättande telefonsamtal vid 11-tiden och jag ska nog kunna slappna av resten av veckan.
Annars kan jag tillägga att jag måste måste MÅSTE sluta drömma som jag gör. Jag är trött på att vakna svettig utan att riktigt veta varför. Det är inga läskiga drömmar i sig, det är det lustiga. Fasen, drömtydare kanske vore något?

black

set the dark on fire

Ingen kommer vilja läsa det här, och det var aldrig därför jag skrev det heller.

Det händer ofta att jag upplever världen runt mig som i gråskala. Det är därifrån mina rubriker ”black” (eller ”svart”) kommer ifrån. Ibland, ganska ofta, känns det inte annat än mörkt överallt och just nu är det precis så. Jag hatar mig själv och som vanligt duger jag inte till någonting. Jag har dåligt samvete över Johannas död, det borde ha varit jag (vilket är en tanke som cirkulerar i mitt huvud i princip varje dag) Jag har min sedvanliga dödsångest, samtidigt som jag inte vill göra annat än att skada mig själv. Jag litar inte på orden han har sagt till mig och är övertygad om att han kommer överge mig vilken sekund som helst, precis som alla andra. Varje dag ger ett nytt tecken och trots att jag försöker ta det med ro, jag menar jag är ju ändå mentalt förberedd på hans ”avslut”, så mår jag bara sämre och sämre för varje dag som passerar. Det är som att vänta på att ännu någon ska dö. Döden. Ordet får mig bara att tänka på Johanna och ja, jag gråter fortfarande. Det är det enda jag gråter för nu mera, men det händer ofta och jag önskar att jag någon gång kunde få gråta i någons famn, men jag har ingen som jag tror skulle låta mig göra en sådan sak.
Kanske är det mig det är fel på. Jag kanske borde lita mer på människor omkring mig, men jag tror inte att det bottnar i de andra människorna. Det bottnar, i slutändan, i mig och hatet jag känner mot mig själv, skulden jag lägger på mina axlar över det faktum att jag fortfarande existerar trots att det är jag som borde vara en rutten kropp under jorden med likmaskar krälandes ur ögonen. Lina Sofie Margareta Andersson borde vara död.

Jag måste hälsa på henne den här veckan. Jag måste be om ursäkt igen.