”promis i will be forever yours”
Då var det morgon igen. Jag vaknar två gånger på dagarna. Första gången klockan 09.40 och andra gången 12.05 ungefär. Jag vet inte varför, men det har blivit så. Det kan ju i och för sig bero på att jag sitter och glor på film varje natt.
Inatt såg jag Godsend med Robert De Niro. Den var ju trevlig. Jag hade joppats att jag skulle bli räddare, men det verkar inte som att jag kan bli lika rädd nu för tiden som jag blev förut.

Jag drömde konstiag drömmar inatt också, jag hoppas att det inte var sanndrömmar för i sådana fall är jag en ren idiot.

http://web.mac.com/linaandersson

(som sagt, iWeb)

”I keep on talking trash but I never say anything”

Klockan är fem minuter i fyra på morgonen, ja i Chicago alltså. Där är den det, här är den fem minuter i elva. 7 timmar hit och dit och fram och tillbaka, den tiden kan man inte tjäna in. Att resa någonstans då man passerar tidsgränserna är ungefär som att resa i tiden.
Jag skulle vilja åka till England och på så vis tjäna en timma. En hel timma skulle jag tjäna på det. Vad kan man göra på en timma? Man kan se ett avsnitt av Grey’s Anatomy, eller baka lussekatter. Man kan öppna julklappar eller vara med den man tycker om. Jag vill vara med den jag tycker om. Jag tycker om ånga människor, men vissa tycker man om lite extra.

iWeb är fortfarande bättre än wordpress. (fast min idisk börjar bli full)

http://web.mac.com/linaandersson

we’ll all be portions for foxes

Dagen före den stora dagen. Dagen som alla är benägna att fira, stora som små. Så ytligt, men fruktansvärt kul. Fruktansvärt kul faktiskt!
Jag sitter i mindre varma Sverige och så, det händer inte så mycket här. Klockan är tio minuter över tio och ja, väntan är ju urtråkig.
23:e december är både bäst och sämst liksom, för imorgon smäller det ju och efteråt är allting över och då kan man bara vänta, vänta i 365 dagar på att det ska hända igen. (födelsedagar smyger sig ju i och för sig in också)
Julafton är för bra och går över för fort helt enkelt.

Jag hatar wordpress. iWeb är bättre.

Http://web.mac.com/linaandersson

now, don’t just walk away pretending everything’s okay and you don’t care about me

Det här är den rätta tiden att filosofera. Det finns, fan i mig, ingen bättre tid än nu. För just exakt nu har jag all tid i världen att tänka på ingenting i väntan på att klockan ska slå sent någon helt annan stans i världen. Sorgligt va?

Så vad ska jag tänka över? Livet? Döden? Kärlek? Allt det gamla vanliga? Ja, precis det.

Livet har en förmåga att cirkulera likt en berg-och-dalbana. Ena stunden står man precis vid en sluttning, andra stunden far man runt i cirklar upp och ner, ner och upp. Livet har en förmåga att skaka om. Jag är omskakad. Jag har blivit lika omskakad typ en miljon gånger, det finns egentligen ingenting att göra åt den saken, jag har spenderat för mycket tid med att försöka styra saker och ting, men det finns bara en sann sanning. Det går inte att styra någontning förutom vilket håll man svänger med armarna när man gestikulerar, och även då har allting en tendens att bli lite galet.
Jag trodde att jag var nere i en djup, djup grop och aldrig skulle ta mig upp igen. Jag trodde det en miljard gånger. Jag förstod aldrig att allting upprepade sig. Jag var en olycklig människa utan något större hopp på framtiden.
Sedan fick jag en dröm. En liten svag tanke bara. En önskan kan man väl kanske säga, och vet du vad? Den slog in. Jag behövde inte ens anstränga mig. Det var som om mitt eget liv hade läst mina tankar. Det kändes otroligt sjukt. Extra galet eftersom att jag aldrig hade haft någon kontakt med min önskan över huvud taget innan.
Och det, min dam eller herre, finner jag mycket svårt att förklara, men saken är den att det blir enklare att förklara om man jämfö det med något annat..

Min kusin, Johanna, dog för fem år sedan. Hon förtjänade inte döden, hon var faktiskt den mest änglalika människa jag kunde tänka mig. Hon var godheten själv. Men det faktum att ingen kunde förklara hur hon så hastigt kunde ryckas ifrån oss gör det lite enklare att förklara hur andra saker kan skänkas till oss när vi minst anar det. Allting händer liksom lite av en slump. Jag tror inte att någontng är menat att hända, men om man har tur så blir en del saker så som man hade önskat från första början, medan andra saker inte alls blir det. Jag är tacksam över att ganska många av mina önskningar inte slog in, för då hade jag knappast varit så lycklig (fast lite olycklig pga. viss längtan) som jag är just exakt nu. Typ, lyckligast-i-världen-känslan.

Det går inte att förklara livet och det går inte att förklara döden. Man kan förklarar sina egna tankar, men det är inte ofta man blir föstådd. Ingen kommer orka läsa allt det här för ingen kan ändå förstå sig på något av det jag har skrivit egentligen. Det gör inte jag heller. Jag försöker inte verka smartare än någon annan. Jag skriver bara som det är och så är det.

Ps. När man åker buss och någon trycker på ”stopp”-knappen lyser en röd skylt där det står ”STANNAR” om man skulle se till så att ”ST” och ”R” slutade lysa, skulle det stå ”ANNA”.

”shout, shout, let it all out. These are the things I can do without, c’mon, I’m talking to you, c’mon”

Det suger. Jag vill härifrån NU! Misstolka mig inte. Jag tycker inte illa om varken min mamma eller min pappa, jag tycker inte att världen suger och jag vill inte dö, men jag orkar inte vara utan honom just nu. Jag orkar bara inte, kan du förstå?
Jag orkar inte för han har precis börjat betyda så satans mycket så det gör ont att vara ifrån honom en halv minut och nu ska han vara borta i tre veckor. Tre helvetiska veckor. JAG ORKAR INTE! Varför kan han inte bara vara här? Med mig, nu. Snälla. Varför stannade jag inte längre igår?
Det enda jag har är en halsduk. När jag saknar honom som mest, så kan jag lukta på en halsduk. Är det rättvist? Jag vet knappt ens vad klockan är där han kommer befinna sig. Jag måste vara vaken, jag måste höra av honom. Jag blir galen. Varför hade jag inte pengar? Varför åkte jag inte med?

Jag hatar alla. Jag har aldrig känt såhär förut. Förlåt, men ingenting kan jämföras. Jag kommer tyna bort, förvandlas till små små bitar av ett föredetta hjärta som plågats sönder av saknad. Jag vill lägga mig ner, sova, och vakna när jag kan vakna igen.

” though I knew it from the start I wouldn’t know it by heart”

Jag såg tre minuter av en sjukt bra film igår. Garden State med han som är med i Scrubs, ja jag hoppas att folk vet vem jag menar, och Natalie Portman. Den verkade galet bra, så jag tror jag ska se den på fredag. Film är ju typ livets bröd.
Förutom det så har jag tänkt en del och jag tror att jag ska ta med min söta, urkassa kamera ut om en stund och försöka fota den här tillfälliga vintern lite. Jag har hört att det är den första dagen med minusgrader sedan mitten av november.

Min kanin behöver mat. Jag hatar wordpress. iWeb är bättre.

http://web.mac.com/linaandersson/iWeb/Webbplats/Blogg/Blogg.html

”my baby’s got a heart of stone. Can’t you people just leave her alone? She never did nothing to hurt you, so just leave her alone”

Jag sitter mycket stilla och jag lyssnar på det där lugna, tankeväckande. Det där som jag älskar, och mina tankar väcks.
Och nu ska jag berätta om en svunnen tid som jag precis har insett att jag inte längre saknar. Inte alls. (Jag är bara tacksam för att den tiden fick mig att börja lyssna på White Stripes)

Nåväl. Jag ska berätta. Det var för ungefär två år sedan, för ett år sedan också i och för sig, men det är inte lika relevant. Jag var ung och jag var förälskad. Det är som de säger, man glömmer aldrig sin första förälskelse och jag ångrar den inte heller för den delen. Det var en mycket bra erfarenhet, men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att hur mycket jag än hade hållit mig kvar och ju mer jag hade kämpat för att få det att fungera så hade det ändå slutat exakt likadant och jag hade ändå suttit här nu.
För vissa saker är inte meningen att fungera, och vissa människor är inte ämnade för varandra. Han gav mig kärlek när jag var i ett mycket stort behov av det och jag gjorde detsamma för honom. Vi gav varandra trugghet i en värld där vi båda var två ensamma, förvirrade själar som behövde en famn att finna trygghet i. Men så småningom blev vi bättre, och vi gled, sakta men säkert, ifrån varandra.
Jag tror att vi hade kunnat ha en fantastisk vänskap om inte allting hade blivit så konstigt mellan oss den här sommaren. Han hittade en ny person att finna trygghet i, eller i alla fall ge trygghet till, för jag tvivlar på att han är så osäker som han var när vi träffades. Jag hamnade i en någon slags kris då jag inte visste vad jag själv kände och jag lät det gå ut över honom, för han var fortfarande den enda personen jag verkligen kunde säga allt till.

Jag gjorde alla förvirrade, inklusive mig själv, men jag hittade tillbaka till allting och jag såg Johan. Johan är min stjärna.
Jag tror att den första kärleken är den mest genomgripande och starka. Men den andra är den som varar längst. Jag ska snart säga det till dig, när jag är helt säker på att det är rätt, men jag skriver det här för att inte glömma bort det. Jag älskar dig.

”Let’s get married in a big cathedral by a priest, cuz’ if I’m the man that you love the most you could say ‘I do’ at least”

Nu är det söndag och jag skulle vinna på att öva på min pianoläxa. Jag ska göra det, det är bara det att jag inte är världshistoriens mest motiverade människa just nu. Jag har tankarna på annat. Lussediskot imorgon t.ex. och min nya LP-spelare som jag hittade på second hand för bara 140 kronor igår.
White stripes är bra.

alex and emma sitting in a tree. K.I.S.S.I.N.G”

När jag vaknade imorse kunde jag inte röra på armarna, magen värkte och huvudet kändes som luft. Skolångesten. Ambitiös som jag är gick jag dock upp, klädde mig som en anständig människa och flög iväg till bussen. Det var inte alls tur att jag gjorde det, för det har varit en brutalt tråkigt skoldag, men jag antar att det är bra att vara plikttrogen och så, för framtiden menar jag. Jag är nog en riktig moderat ändå. Inte ens cancer skulle få mig att stanna hemma från skolan. Inte böldpest eller AIDS heller för den delen. Jag är en inbiten arbetsnarkoman. Har jag blivit ubildad av smygmoderater hela den här tiden då socialdemokrterna styrt vårat land? Ja, jag tror nog det. Och tack oh lov för det. Tacka vet jag Fredrik. Inte för att jg inte tyckte att Göran var söt, men jag stödjer kanske inte hans åsikter lika mycket som jag stödjer Freddans. Tack för det. Slå mig inte om du nu råkar vara kommunist eller så.

Jag har fruktansvärt bra betyg i alla fall och det kan du inte göra något åt vad du än försöker med. För övrigt hatar jag den här bloggen. Den är inte hälften så söt som min iweb.

”bang bang maxwell’s silver hammer came down upon her head.
Clang! Clang! Maxwell’s silver hammer
Made sure that she was dead.”

Jul, jul, strålande djävla jul Vad vill du ha i julklapp? Berätta för mig så ska jag se till att du får det. Vad det än må vara, det är ett löfte. Mitt löfte, så länge jag inte tycker illa om dig då förståss.