”I was dreaming of the past and my heart was beating fast. i began to loose control, I began to loose control”

Åh, en sådan dag. Eller kanske inte. Jag är inte säker på om den skiljer sig särskilt mycket från alla andra dagar och angågende citatet ovan: det är inte så jag känner mig, men det är en jäkla bra låt.
John Lennon har gjort den, jag hörde den första gången på Band Aid för typ…två år sedan? Ja, jag vet inte. Ingen koll på tid nu för tiden.
Tid föresten. Vad är det för mening att bry sig? Saker och ting tar tid, tiden tär på en, men utan den vad skulle vi vara? Är allting stilla om tiden inte går? Eller forstätter tiden att gå utan att vi är medvetna om det?
Åh, hjälp. Jag är inte redo för existensiella frågor just nu.

Kanin! Lilla vän.

born on a different cloud

Det snöade när jag vaknade och världen var, ännu en gång helt vit. Det är vackert och så, men jag vill inte njuta mer av det nu. inte med tanke på att det borde närma sig vår och så. Jag vill ha vår nu faktiskt, precis som pappa.
För när det är vår slipper man frysa varje gång man ens tänker tanken på att gå ut. Och man kan vakna upp på morgonen och höra fågelkvitter utanför förnstret, och det behöver inte vara så satans mörkt hela tiden.
Ja, vår skulle sitta fint faktiskt.
Vår och nya händelser.

Jag saknar att ha ett husdjur faktiskt. Inte för att Kanin kanske var det ultimata husdjuret eller så. Han var faktiskt ganska så asocial, men jag älskade honom ändå och nu är han borta och det finns ingen att gosa med eller ha på ryggen.

Nåväl. Han har det mycket bättre där han är nu

på Lördag är det UKM i Skara och jag ska dit och kolla in bidragen. Det kan nog bli trevligt, speciellt om det blir lite partaj efteråt också. det går nog att fixa förhoppningsvis.
Nu är det teve och russin som gäller.

Do you believe in love?

Vi fick avliva Kanin idag. Det var något fel på hasn ben. Det var alldeles förtvinat och sårigt och han kunde inte hoppa själv utan släpade runt sina bakben när han skulle någonstans. Jag fick mamma och pappa att låta honom sova i källaren inatt, och idag, för ungefär en timme sedan, åkte vi med honom till Veterinären.

Jag har alrig varit hos veterinären förut, det var fint där. Ganska tyst också, man kunde höra klockan ticka. Jag förstår att folk får ångest när de åker för att avliva sina djur. Jag kände mig som en idiot.
Kanin fick en spruta med något i, och efter en liten stund slutade hans lilla hjärta slå.
Den 26:e februari 2007 dog min kanin Kanin. Jag älskar honom fortfarande.

your six-blade knife’ll do anything for you. anything you want it to

Nej, jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag tänker använda mig av en metod som jag själv blivit utsatt för: ignorans.
Jag struntar i hur det kommer kännas för någon annan, jag har andra saker att tänka på.
Seriöst, hur kan man bli så insnöad på ”kärlek” och liknande som jag blir när man i själva verket inte orkar med det.
Jag fick höra att mina dikter var originella och samhällsiaktagande, jag måste skriva mer. Dessutom är mitt band tydligen bra, så jag måste spela med. Med andra ord: jag har inte tid att bry mig om annat, och jag har ingen lust att bry mig ens.
Fel människor faller för mig, och jag vill inte låtsas att jag uppskattar det, för det gör jag inte. Jag klarade mig bättre 2006 & 2004 & 2003 & 2002 & 2001 osv. då jag var ensam i min ensamhet.
ARRRRRRRRRRHG! NEJ! Jag tänker inte ens blogga mer om den här skiten.
Jag har övat som ett arsel på min pianoläxa och jag ska nog öva lite mer. Sen ska jag be mamma sy om mina byxor, sen ska jag städa, sen ska jag på bio.
Bra.

oh, no. what’s this? spiderweb and I’m caught in the middle

Åh. Vad har jag gjort? Jag vill verkligen inte såra någon, men jag är sjukt rädd att jag redan har börjat. Fan.

Idag var det UKM, kommunuttagning i Götene och jag gick vidare med mina dikter OCH med Swingers. Vi hade inte riktigt väntat oss det, men blev glada när det inträffade.
Jag är glad över UKM och så, men jag är så arg på mig själv.
Jag vill verkligen inte göra något mot någon annan som jag själv upplevt och plågats igenom. Jag vill verkligen inte det, men samtidigt har jag inte modet att vara fullkomligt ärlig heller. Jag vet, ärligt talat, inte vart jag ska ta vägen riktigt.
Jag kan inte låtsas i all oändlighet, det tar ju kål på mig. Vad behöver jag egentligen?
Jag tror jag behöver lite tid för mig själv. Tid att tänka igenom saker och ting mycket noggrannt. Jag kan inte göra såhär mot en annan människa, jag vet hur det känns och det är inte kul alls, men hur ska jag kunna avsluta det när det redan gått såhär långt?
Åh, vad ska jag ta mig till?

” we live in a beautiful world” – Coldplay

Ja, alltså. Idag är det fredag, och liksom alla andra fredagar så har jag nästan tagit livet av mig. Det är alltid en lika härlig känsla. Känslan av maktlöshet, fast alla låtsas vi at vi faktiskt vet vad vi gör..

Jag lyssnar lite på Coldplay nu. De är bra faktiskt, jag har ganska så varierad musiksmak måste jag nog erkänna, men det kan väl bara vara bra?
Jag skrev klart mina textbidrag för UKM förut också, jag vet inte om de blev så bra, men man kan ju hoppas att det räcker åtminstone. Hoppas HOPPAS!
Det skulle vara ett sådant uppåtsving för mitt självfötroende om de blev uppskattade av juryn. Inte för att jag vet vilka juryn består av eller så, men den brukar vara ganska så skrämmande ändå.

Jag börjar känna mig ganska så trött nu också, inte så konstigt efter en lång skoldag plus två timmat vid Logic för att avsluta det hela på ett bra sätt. Inte för att Logic är särskilt logiskt för mig, ännu, men det kanske löser sig med tiden. Det är ju bra att öva, och öva och öva.
Hoppas Emma blir glad när jag berättar för henne att jag kämpar med att lägga musik till Sister Gloomys temalåt ”Sister Gloomy” så att vi kanske kan lägga lite sång på den om ett tag. Hur nu det ska gå till, men det kan man säkert lösa på något sätt. Annars får jag väl lägga all sång själv, men det skulle inte riktigt vara samma sak känner jag, jag behöver Emma så att det kan bli en riktigt dialog av saken, så som det var tänkt från början. (jag stavade fel på ”från” och fick det till ”för”, utan att kolla på tanjenbordet. Ganska så proffsigt måste jag säga)

Nåväl. Imorgon är det alltså dags för UKM och jag får äntligen ta på mig min söta, röda peruk som jag kollat på så längtansfullt hela veckan. Jag njuter av att ha på mig mina peruker faktiskt. De får mig att se ganska så annorlunda ut.
För övrigt undrar jag vad morgondagen bär med sig. Jag fick faktiskt mariekex av två okända pojkar idag i skolan. Inte för att jag gillar mariekex, men jag blev ändå glad över att de valde att ge dem till mig. De tog sig till och med tid att ta reda på vad jag hette så att de skulle kunna tilltala mig ordetntligt.

Och jag höll på att glömma en sak! Jag tog direktbussen till Götene hem idag, TROTS att något innuti mig bönade och bad om att få ta bussen genom Lundsbrunn. Men jag stod emot och jag är stolt över mig själv. Jag log till och med en smula när jag satt där på bussen. Jag kände mig liksom stark. Om du var min hjärna skulle de förstå. En helt okej dag blev det. kanske inte så ÖVERDRIVET händelsefull, men tillräckligt för att göra mig på bra humör. OJ, nu somnar min fot..

Fawlty

Nothing’s the same when you’re awake. I want you to fall back to sleep

Idag är jag nostalgisk. Det är alltid bittersweet att vara det, man gläds åt vissa saker, men saknar andra något fruktansvärt mycket, men jag antar att det är det som är själva charmen med nostalgi.
Jag tänkte på bussen, på allt jag saknar. Alla upplevelser, alla dagar med människor jag älskade av hela mitt hjärta. Jag insåg, dock, när jag satt där på bussen att, trots att jag skulle vara lycklig som en femåring om jag kunde vara med de människorna igen och göra de saker vi gjorde, så skulle det aldrig någonsin kunna upprepas. Vi har förändrats för mycket. Vi är inte längre samma människor och de jag älskade av hela mitt hjärta..ja.. vad ska jag säga…
Jag älskar dem fortfarande, men jag kan inte känna samma kärlek till dem som förut. Utsidan är liksom den samma på allihop, men insdan är en helt annan. Och trots att utsidan är den man först lägger märke till, så är insidan den man vill minnas och den man älskar.
Jag älskade både utsidan och insidan på de människor jag idag saknar i min nostalgiska återblick, men idag är det nog bara utsidan jag fortfarande håller så kär som förut.

Det är sorgligt, men det är sanningen och det är svårt att komma över ibland, men lätt att glömma när man väl har börjat.
Jag saknar de dagarna idag. Då när allting flöt förbi och man älskade varje sekund av dem. Man visste alltid vad som väntade den kommande helgen och vad människor förväntade sig av en själv.
Den tiden varade i nästan två år för min del. Två ganska så fantatsiska år, faktiskt, men nu är den över och jag sitter här och minns. Jag undrar om de andra någonsin gör detsamma…

All good things come to an end

Åh, jag vet inte.
Min mamma har blivit sjuk, det är så jobbigt när ens föräldrar är sjuka. Man vet liksom inte riktigt hur man ska bete sig då, vad man ska göra eller inte göra osv.
Jag fick i allafall ett mysigt sms inatt som gjorde mig glad när jag såg det.
Det var länge sedan jag fick något sådant, så det kändes lite extra bra. Jag är kanske lite omtyckt ändå. Någonstans.

look for reflections in your eyes

Tisdag. Jag tänkte bojkotta Tisdagarna, men det kändes så tråkigt. Vad är det för fel med Tisdagar liksom?
Just det, INGENTING!
Idag spelade vi sten, sax, påse i bandet om vem som skulle få offra sitt liv för vårat kändisskap efter att vi hade skrivit en låt vid namn ”The Good Die Young” eller något liknande. Emily förlorade efter att Dante hade fått en överlägsen vinst mot oss båda genom sten mot två saxar. Jag i min tur slog ut Emily med påse mot sten. Så Emily får offra sitt liv så att jag och Dante kan bli svinrika tack vare hennes död. Det kommer bli rätt så soft alltså.

Förutom det har det kanske inte hänt så mycket, men det spelar bannemig ingen roll för den här SATANS DJÄVLA BLOGGEN är inte till för att folk ska veta vad jag gör på dagarna, trots att det kanske verkade så ett kort tag då jag var nere i en mindre svacka.

Föresten så är jag uppe ur den mindre svackan nu. För jag vet…!

I’ll soon be lying on my own on some dirty, sticky floors

Confess, confess, confess. ”allt är som vanligt” säger han. Jag kan inte mer än hålla med. Vanligare än såhär lär det i allafall inte bli.

Inatt drömde jag att jag skulle gifta mig. Det kändes bra, jag var riktigt glad över det och såg fram emot det. Jag vandrade i min brudklänning längs en snötäckt gata med stora, mjuka snöflingor som föll mot mitt ansikte. Samtidigt fick jag känslor av att det var sommar, trots att kylan var mycket påträngande. Ja, drömmar är aldrig logiska. Aldrig.
Det skulle vara skönt att gifta sig. Jag känner att det skulle kännas bra i allafall. Man kan ju undra hur folk skulle reagera om jag kom med en förlovningsring på fingret till skolan. Intressant tanke, men med tanke på att jag är knappt 16 år så är det nog ingen särskilt bra idé, och tänk om jag skulle tröttna på min make. Det skulle jag säkert göra, om han nu inte var löjligt rik och skämde bort mig med diverse dyra prylar. Då skulle jag nog må bra i säkert två, tre år.
Om han dessutom såg bra ut skulle kanske förhållandet kunna hålla i uppåt en fem, sex år ungefär. Inte vet jag. Jag har aldrig varit gift.