take a look at my girlfriend, she’s the only one I got. Not much of a girlfriend, I never seem to get alot

Eftersom att jag för tillfället lider av svår homeopatisk förtunning har jag bestämt mig för att skriva om min kväll/natt/morgon i Skara.
Jag inledde kvällen med att ta bussen in till skaratown där jag möttes av Mattias och Vallin. Vi begav oss iväg till Vallins place för att förfesta en smula innan vi skulle kila vidare till Olins och dansa häckarna av oss eller något..
Jag och Mattias mös till det soffan med lite smått och gott och muggar. Runt tio-tiden anlände Sandra, Lisen, Malin och Kim (OBS. Tjej-Kim) och vi hade ännu lite trevligare.
Efter en stund hankade vi med sötLizah till hennes place för att softa ytterligare. Sedan stack vi iväg till Oliiiiiins. tyvär funkade inte gratisbiljetten så det var ju åt helvete, jag fick pröjsa 100 spänn för att komma in på stället, för att sedan få reda på att biljetterna hade blivit accepterade ändå. Lite sur blev jag över detta, men eftersom att jag hade en smula alkohol i kroppen och var glatt salongsberusad, varade inte ilskan särskilt länge..
På Olins träffade jag en massa människor och jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer ihåg AAAAALLIHOPA, för det gör jag nog inte.
Efter en sväng stack vi tillbaka till Lizah (dock ett större gäng den här gången) för att mysa till det. Det spelades musik och dracks konverseringsdryck och man råkade väl kanske mysa till det lite på något håll.
Kvällen gick, natten kom, natten stack och morgonen anlände och jag sov i tre timmar för att sedan väcka Mattias kvart i sju på morgonen. Jag trodde att det gick en buss till Lidköping fem över sju och jag ville hem, men ack jag hade fel. Trötta och slitna som vi var, rokade vi dock inte återvända till Lizah så vi stannade på stationen en stund.
När jag kände att jag betedde mig lite mer som en normal Lina ringde jag mammsegull. Hon kom och hämtade mig och här sitter jag nu, med rena kläder och ren kropp och nyrakade ben. Det är skönt att få fräscha upp sig när man har sovit med smink på och linser i ögonen.

Så kan det vara. Ännu en lyckad kväll.

vive la prix d’amerique

Lilla kissekatten sotissaken ligger i fåtöljen bredvid min och sussar. Jag önskar ibland att jag skulle kunna göra som honom. Bara lägga mig ner och somna och sova som en stock tills någon väcker mig. Vilket liv!

Ikväll blir det party och imorgon blir det övningskörning. Sedan blir det påsklov, kan det bli bättre? Nja, knappast.

fredag morgon innan tåget går ut i världen för ett sabbatsår. På en resa efter meningen, låt oss hoppas att vi hitter den på vår resa i förskingringen

Det svenska folket är höger. Allt ska vara höger. Jag talar inte politik, nej, jag talar om den ”heliga” högerregeln.
Alltså, jag tänkte på det idag när jag tog en cykelsväng genom fantastiska Götene. Alla envisades med att vara på högersida. (ja, jag talar om fotgängarna) De kan helt enkelt inte följa den enkla lagen om att man som gängare skall gå på vänster sida, nej, de MÅÅÅSTE helt enkelt vara ivägen på högersidan.
Jag erkänner, jag är exakt likadan. Har mycket stora problem med att hålla mig på vänstersida, trots att jag vet att det är så det ska vara.
Gissa om jag fick problem när jag cyklade upp på den gemensamma cykel- och gångvägen och insåg att från mitt håll måste man cykla på vänstersida av gång- och cykelbanan.
Ett flertal gånger var jag över och velade på höger sida, men grejjen var den att alla andra var OCKSÅ på sin högersida. Alltså fotgängarna jag mötte gick lugnt och stilla på höger sida (deras höger, min vänster)
Detta gjorde i och för sig att jag slapp cykla in i någon eftersom att alla gjorde samma fel, men ändå. Vad är det för mening med att envisas med att låta fotgängarna gå på vänster sida när de ändå svänger över till höger hela tiden? Det kan ju nästan bara innebära problem.

Nåväl, saker och ting här i världen är omöjliga att förklara. Undrar om engelsmännen envisas med att gå på vänster sida, fast de kanske, å andra sidan, inte har samma gång-regler som vi..

my baby’s got a heart of stone

Tisdag igen. Ikväll var det ”Mop-kväll” i skolan. tvårona och treorna spelade låtarna de ska framföra på sin slutproduktion. Det var lite småmysigt att sitta och lyssna en stund. Inte en för långt stund, dock, man vill ju komma hem någon gång också.
Jag kom hem, hungrig och djävlig, åt en smula tillsammans med mor min och myste med katten. Nu sitter jag mest här och gör ingenting över huvud taget, men det kan väl kanske också vara bra. Vad vet jag?

Om man vill kan man ju kolla på House nu. tv4 visar fortfarande bra program lite då och då.
Annars kan man ju göra något annat, duscha kanske? Jag borde nog duscha faktiskt, men jag vet inte om jag orkar just nu. Kanske låter det vara tills imorgon, men jag kan inte bestämma mig. Ack ack, så illa det kan vara.

en sjuklig måne and a bad moon rise, just try to behave and try to be nice

Alla har sina bloggar där de skriver skarpa och slagkraftiga kommentarer om saker de har lagt märke till i sin vardag. Varför kan inte jag göra det?
Faktum är att varje gång jag råkar hamna på en av alla dessa, säkerligen hundratals, bloggarna blir jag sur som ett bi och läser med träsmak i munnen det dessa ”fantastiska” människor har att skriva. Frågan är bara, är de verkligen så smarta och snabbtänkta som det verkar eller är det bara en jämn ström av ordbajsri jag läser?

Struntsamma, det är ändå ingen mening med att tjura på andra människor bara för att de råkar vara bra på att formulera sig.
Idag åker min pappa till Kina. Han ska, ännu en gång, iväg och jobba. Det känns som att han inte gör annat. I och för sig har han aldrig jobbat i Kina förut, men utomlands är utomlands vart man än åker, bara det är utanför Sveriges gränser (för svenskarnas del då)
Den här gången har jag faktiskt ingen aning om hur länge han blir borta, men det är synd att hans ska åka nu, när han precis har fått en katt och allt. Stackars lilla Sotis, fast jag och mamma kommer förmodligen ta väl hand om honom ändå.

här under himlen blå, men blek och solen ser på svalans lek. Jag går i dina spår och minns, Morpehene.

Man gör sitt bästa för att glömma dåliga minnen, men då och då kommer de tillbaka som flashbacks när man sitter på bussen, eller ser på tv. De lyckas alltid göra lika ont också, är inte det fantastiskt? Lyckliga minnen verkar aldrig ha en lika stark inverkan på humöret.
Jag minns när jag fick det där meddelandet. Jag minns inte riktigt vad det stod, men jag minns telefonsamtalet och jag minns vad jag sa och jag minns vad jag tänkte. Jag minns hur det lät i andra sidan luren och jag minns att jag frågade mig ”vad fan håller jag på med?”
Jag insåg idag att om jag hade fått det meddelandet en dag tidigare hade saker och ting slutat på ett helt annat sätt. Saker och ting hade antagligen inte slutat över huvud taget faktiskt. De hade fortsatt ett tag till. Kanske länge, jag vet faktiskt inte, men jag antar att faktum ändå inte förändras. Det som hade skett hade skett, anledningen till meddelandet var en händelse längre bak i tiden, ett nyårsfirande, mycket hud och mycket alkohol. Jag minns.
Sedan mindes jag ett lyckligt minne ännu längre bak i tiden. Jag undrade vart vi hade stått nu om inte jag hade gjort som jag gjorde den gången. Ställt den frågan, fått det svaret och hamnat i den situationen jag gjorde. Hade jag bara varit kött nu? Hade jag varit lika porslinsaktig ännu? Cc bang bang, när hösten dog.
Det var ett glatt minne, tror jag, men jag hade för bråttom. Vad har den tiden i livet med resten av tiden att göra?
Och så ett sista minne. Ett minne som är relativt fräscht. Ett minne från i höstas. Den där dagen. Din blick, din min, hugget i magen. Hur kunde du såra så djupt utan dåligt samvete?
Det är den där märkliga sortens människa. Den märkligaste jag någonsin träffat. Spenderar all sin tid utan att egentligen veta någonting, veta vad den känner, veta vad den vill. Den sortens människa som inte förstår hur smärta känns även om han skulle känna det själv. Den sortens människa som aldrig har ett svar.
Vad är det ändå för mening med svar, om de bara är de svaren ingen vill höra?
Du har alla svar jag inte vill höra. Det kan vara bra att veta, ifall jag skulle beöva det någon gång.

Bra minnen, dåliga minnen. De avlöser varandra, men de känns, tyvärr, olika mycket.

Say baby you been lookin’ real good
I remember when we met
Funny how it never felt so good
It’s a feelin’ that I know
I know I’ll never forget

Det finns tre sakr man måste ha gjort för att fullborda ett förhållande (enligt mig) :
* Kyssas under vatten
* Blanda oboy
* Sova tillsammans

Om jag går efter dessa tre punkter har jag sjukt mycket kvar att lära, men vad är livet till för om inte att man skall få erfarenhet??

Idag kom Sotis hem, ja han heter så alltså, tissetatten. Han är kolsvart med några små vita hårstrån lite varstans, kanske ett ålderstecken. Vad vet jag?
Vi tänkte egentligen byta namn på honom, men med tanke på att han har kallat för Sotis i ungefär sju år nu så kändes det lite dumt att börja kalla honom något annat. (även om han lyssnar något fruktansvärt bra på till exempel ”Florence”)
Pappa blev glad över honom också, och mamma med tror jag faktiskt. (hon är alltid skeptisk mot sådana här saker, men brukar smälta ganska fort. Nästan direkt faktiskt)
Och jag, ja jag har inte varit såhär lycklig på mycket länge. Tänk vad en liten katt och en bit smörgåstårta kan göra. Smörgåstårta är ju sjukt gott faktiskt.

Och det som gjorde mig nästan lite extra glad var hur mycket min morfar tyckte om Sotis och vise versa.
Morfar har alltid varit den rolige typen, men på senare år har hans tinnitus blivit värre och han hör sämre och har lite småont och så, så hans humör har liksom sjunkit lite, men när han fick gosa med Sotis kunde man se hur han sken upp som en sol. Han var liksom lycklig igen och drog skämt som vanligt. Det var en härlig syn, det känns bra att se hur andra människor förändras till det bättre. När man ser att de mår bra.

Så, överlag har Sotis varit ett mycket positivt tillskott till familjen och jag tror (och hoppas) att han kommer att trivas med oss. Vi kommer i allafall göra vårt yttersta för att han ska må så bra som möjligt. Visst, han är ”bara” en katt, men ack så mycket bra saker som kan komma ur ett litet djur. Jag känner mig redan mycket mindre ensam.
Så släng dig i väggen.

will you still need me, will you still feed me when I’m sixty-four?

Nu är det över. Det sorliga livet, de gråa dagarna och det ännu gråare humöret. För nu är han en del i mitt liv. Miles, eller Vince, eller Sotis som han hette från början. En svart, underbar, fantastisk, hankatt.
Vi hittade honom på katthemmet i Töreboda, jag och min syster. Han var så söt att man hade kunnat smälta till en liten pöl på golvet bara man såg på honom och han är den mest keliga lilla krabaten jag någonsin träffat.
Han är visserligen gansak så gammal, hela sju år, men det gör absolut ingenting för jag har aldrig träffat en katt som honom.
Imorgon ska jag ge honom till pappa i födelsedagspresent och sedan kommer han spendera all sin tid här hemma hos oss.
Äntligen har man gjort något lyckat.

För övrigt, om man ska tala om sina känslor eller så, så tänkte jag ännu lite till idag och jag kom fram till ännu ett svar på en av alla mina frågor.
Jag vill helst inte vara mer detaljerad, ifall någon faktiskt skulle läsa det här.

there’s blood in my mouth, cause I’ve been biting my tounge all week

Jag spenderar min sista Tisdag utan katt idag. Imorgon är det dags för den sista onsdagen och sedan, sedan smäller det.
Jag har inte sett fram emot något så mycket på jättelänge. Jag hoppas att mina förhoppningar är befogade, men det är de nog. En katt kan liksom inte göra en så besviken, djur över huvud taget är ganska så dåliga på det.
Jag måste studera nu egentligen. Stort prov på torsdag och det känns inte som att jag lär mig något utav det jag läser, fast det gör jag nog.. det borde jag göra. Jag hoppas att jag gör det i allafall.
Jag måste öva piano också. Varför i helvete sitter jag här egentligen? Kan man möjligtvis bli mycket latare? Jag är ju galen. GALEN!
Japp, det är jag. Som om det inte vore nog har jag lovat min oerhört charmanta bror att jag ska lägga sång på hans och hans kompis låt imorgon. Jag vet inte ens hur låten går, förutom att jag ska sjunga ”threesome” om och om igen. (min bror och hans vän skriver rap-låtar..och, ja de använder sig av de vanligaste ämnena antar jag)
Så, jag kommer vara hemma mycket senare än vanligt imorgon och måste hinna öva på provet innan Grey’s Anatomy.
Nej. Jag sitter fortfarande här och gör ingenting. Vad ska det vara bra för??

if it’s good, it’s good. if it’s bad, it’s white

Jag sitter på golvet i vårat vardagsrum med benen i kors och datorn framför mig. Det gör galet ont att sitta såhär, men jag kan inte komma på något bättre alternativ eftersom att mitt trådlösa internet strular. Igen.
Jag övningskörde idag tillsammans med pappa. Vi åkte till en ganska så stor grusparkering för att öva start och stopp. Typ.
Pappa var überlugn och förklarade mycket noggrannt för mig varför saker var som de var och ATT saker var som de var.
Första starten gick faktiskt riktigt bra. Ner med koppling, i med ettan, starta bilen, släpp långsamt på kopplingen, känn dragläge, gasa, kör.
Jag kröp runt på parkeingen i 10 km/h som en annan pensionär och förvånades över att jag faktiskt kunde både styra och köra bilen utan att ha ihjäl någon.
Jag fick bara ett motorstopp faktskt, och jag var riktigt nöjd. Jag växlade till och med upp till tvåans växel en gång också. Det var ganska så jobbigt, man kan ju inte låta bli att fundera över vad man faktiskt är kapabel till i en bil, men även det gick bra och pappa sa att jag gjorde jättebra ifrån mig med tanke på att jag aldrig ens kört moped.

Döda mig, jag håller på att bli vuxen!