”she never did nothing to hurt you. so just leave her alone”

Många gånger har jag inbillat mig att jag är speciell. Att jag är mer estetisk och nytänkande än andra och att jag kan skapa saker ingen annan tänkt på, men en dag som den här vet jag att jag bara är ännu en. En utav de människor som riktiga konstnärer irriteras av och som bara står ivägen för andra personers skaparkunskaper.
Jag har försökt. Åh, gissa hur mycket jag har försökt, men det går inte. Jag är bara ännu en i mängden. Jag önskar att det inte var så, att jag vore smartare än andra och djupare än andra, men hur länge jag än tänker så är svaret detsamma.
Jag är ensam i min ensamhet. Jag vet vad jag önskar vore sant, men jag vet också vad som aldrig kommer inträffa. Jag är inte den sorten som får det jag önskar. Jag är inte den sortens person som får någonting alls över huvud taget. Ibland önskar jag bara att jag hade familjen Torvald och en värld täckt av marshmallows. Mjukt och skönt och tryggheten jag tror skulle hjälpa mig nu. Ovissheten man bara kan ha som barn. Den tiden i livet då man är medveten, men omedveten på samma gång.

Då man såg, men inte uppfattade. Nu ser jag, jag ser och bedömmer, bedömmer och dömmer. Dömmer allt innan jag egentligen ens har fått rätten att bilda en uppfattning. Jag dömmer mig själv innan jag ens har lärt känna mig. Hur lär man käann sig själv?
Jag märker hur jag beter mig. Hur jag växlar beteende från dag till dag, från ord till ord, från person till person. När är man sig själv? När är jag precis så som jag är utan några som helst hinder eller dolda ord? Jag önskar att jag visste, men jag vet inte. Jag vet bara att jag inte är den konstnärliga typen, hur gärna jag än skulle vilja vara det. Det mest estetiska jag någonsin har gjort är att färga håret.

walk the edge of america

hey boy, do your dreams a rest. If you’re tired of searching this is where it ends. There’s nothing left to lose, nothing to protest. Learn to love your anger now, anger here is all you posess.

Below the towers of the citadel,
seem no one overlooked the cost
forgotten soldier of paradise, now paradise is lost
Recognition never realised
salvation lost among the crowd
so, tell me, here beside the sterile sea, where is your nation now?

”hej”
”godmorgon”
”hur mår du?”
”jag mår bra, hur mår du själv?”
”jodå, jag mår fint”

Pappa åkte till malaysia idag. Han är alltid rastlös innan han ska åka iväg sådär. Speciellt minutrarna innan taxin kommer. Nu vet jag inte riktigt vart han är, far min. På landvetter kanske, förmodligen där någonstans. Han kanske till och med har kommit på planet nu.
Mamma är i danmark hon. Jag sitter här ensam i det stora huset vi har i lilla Götene. Fast mamma kommer hem ikväll, så jag har egentligen ingenting att gnälla över.

Igår blev det Skara. Ett litet get-together på kollektivet. Det var trevligt och småmysigt. Jag klagar i allafall inte. Man ser människor och talar med människor man aldrig annars skulle ha lagt märke till, det är det jag gillar med fest. Den sociala biten helt enkelt.
Pappa var snäll som lät mig åka iväg tycket jag, jag menar han kunde ju ha tvingat mig att stanna inne hans sista kväll i sverige, fast han visste nog lika väl som jag att han förmodligen inte skulle vara det roligaste sälskapet..
Jag kom ändå hem ganska tidigt, vaknade ganska tidigt också för den delen. Jag är dålig på att sova, speciellt när jag har alkohol i blodet.

Sedan åkte han. Pappsen. Hoppas han får det bra i kuala lumpur (eller hur det nu stavas) det är i allafall varmt där. typ 28 grader ungefär tror jag.

Nu ska jag snart bege mig ut och cykla med en kär vän. Det ska bli trevligt anar jag, cykla är bra. Dessutom har jag världens snyggaste t-shirt på mig. Så det så!

somebody’s shaking my tree, maybe that somebody is me?

Jag vaknade klockan nio idag och trodde klockan var åtta, sedan blev jag glad när jag insåg att klockan var nio, men egentligen finns det ingen större logik i det heller. Vart kommer de ifrån? Tankarna?
Nåväl. Jag gick och lade mig lite till sedan fick jag en tass i ansiktet, då bestämde jag mig för att gå upp och göra nytta.
Städat en massa har jag gjort minsann, känns nästan som att det tog hela dagen, men det gjorde det nog inte. Fast en massa tid, en väldans massa tid.
Mamma blev i allafall glad när hon kom hem och insåg att hon inte behövde damsuga som hon annars tänkt göra.
Imorgon åker hon till Danmark, sedan åker far min till Malaysia på lördag. Vad de reser mycket, de där två. Nästan så man tror att de inte vill vara tillsammans med mig.. fast hur kul är jag på en skala då? Jag menar, nu sitter jag ju här till ingen nytt och är tråkig mot resten av världen.
Imorgon är det torsdag sedan blir det, ganska naturligt, fredag vilket känns helt okej för då får man sedan en lång helg med tanke på valborg och första maj. Bra skit.
Jag visste inte att man brukar festa på valborg. Brukar man det?

I’m looking for cracks in the pavement

Så skönt det vore att bli av med minnet bara för ett litet tag. Tänk vad spännande att få en andra chans till ett första intryck. Det måste vara den ultimata drömmen, eller hur? Jag menar, vem skulle inte vilja få en chans att träffa någon på nytt? Få en ny start. Jag skulle älska det, vare sig jag gillar mitt nuvarande första möte med någon eller inte.
Något annat som skulle vara intressant skulle vara att göra som i The Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, liksom radera någon från minnet. Det skulle också vara fruktansvärt spännande, fast kanske ganska så sorgligt för den personen man raderade. Eller, ja, det beror ju såklart på vem jag raderade. Om det var min heltokiga granne skulle det nog inte spela så stor roll, jämfört med om jag suddade ut, Låt oss säga.., Emily. Djävlar vilket liv det skulle bli, tror jag. Eller så skulle hon vara lugn, hon kan vara lugn, men jag undrar om vi skulle bli vänner igen då eller om det liksom skulle vara slutet på allt. Det skulle det nog, hur beter man sig för att bli vän med någon man redan känner?

Bara en tanke, dock. Jag behöver ha något bättre att tänka på.

my baby’s got a heart of stone, canät you people just leave her alone?

Just som allting har blivit lugnt, logiskt och ordentligt igen brusar det upp som den värsta stormen. Vad är problemet liksom? Varför lyckas aldrig saker hända när JAG vill att de ska hända? Allting måste vara sådär en månad försenat. Jag blir inte klok på det här. Faktum är att jag blir fullkomligt knäpp!
Ska jag bara låta allting vara, eller ta stormen som ett tecken på att jag borde ta tag i saker som jag inte hade för avsikt att ta tag i? Jag skulle verligen behöva ett svar.

Och förlåt så jättemycket att jag råkatr tänka på mig själv och mina egna problem för tillfället, men det är det den här satans bloggen är till för och inte för att tillfredställa andra människor.

Så ge mig ett svar på min fråga, eller läs i blindo som du brukar.

running like a fox to keep up with me

Jag hade bestämt mig för att uppskatta April och vad det nu kunde ha att komma med, men jag har insett att det jag har gått runt och uppskattat faktiskt inträffade mest i Mars, men vad gör man liksom? Jag tycker ändå att April är en bra månad som verkligen behövs. Det är den enda månaden då människor accepterar hiskeliga väderförändringar utan att bli förbannad till exempel.
För tre dagar sedan var det stekhett, idag haglar det.. Ja, April behövs för naturens skull om inte annat. Dessutom har jag hellre en ombytlig vårmånad än en extra höst- eller vintermånad. Inte för att det skulle kunna bli så, men jag vet i alafall hur jag tänker.

I allafall. I helgen är det dags för Ung Kultur Möts, regionsfinal i Lidköping. Det kan ju bli intressant, synd bara att det är just i Lidköping. Man hade ju hoppats på att få resa en bit bort som Uddevalla eller Alingsås eller så… (som de två föregående åren)
Men man får ju tänka på alla de som faktiskt bor en bit bort i västra götaland, de får ju åka en bit liksom och för de är väl lidköping värsta exotiska staden. Kul hörrni!
Jag ska softa hela helgen. Inte en massa trams för min del. Om inte någon absolut tvingar mig och sätter en pickadoll mot mitt kranium eller så.
Sideshow Bob är ganska cool.

that sounded a bit odd, didn’t it?

Det var varmare igår. Idag är det bara en vanlig vårdag, men det är väl okej det med. April är en månad full av förändringar.
Jag ska snart iväg också. Iväg till Blackan, vara ifred en stund och slippa tänka på saker. Tänker gör jag ju i och för sig, men inte på relevanta saker. Bara på sådant ingen annan hade funnit intressant över huvud taget.
Jag åt världens godaste kaka alldeles nyss. Mamma hade bakat den för ganska länge sedan och jag hittade den i frysen. Jag kände att jag förtjänade den. Faktiskt.

Men på tal om skitsnack så känner jag att jag inte har någonting att förmedla och jag skriver mest för skrivandets skull. Ja, alla vet väl vad jag menar tror jag.
det där med att vara anonym är ganska fånigt faktiskt.

Jag hoppas jag får se dig snart igen.

Jag tänkte ”om jag vore utlänning, hade jag varit utomlands nu” för en stund sedan då jag vandrade på gatan genom sommarvarma Götene.
Ungefär lika genomtänkt som när min bror, för flera år sedan, kommenterade Holland med frasen ”oj! vad mycket utländska bilar det är här!”
Men samtidigt. Om jag hade befunnit mig här just nu, men kommit från, låt oss säga, Frankrike. Då hade jag älskat den här platsen, funnit den exotisk och spännande och så vidare, men det gör jag ju inte så det är väl bara att gilla läget. Mamma föreslog att jag skulle försöka låtsas att jag var utlänning, eller kanske tvärtom, försöka föreställa mig att jag var utomlands.
Men vad är det som är så bra med andra länder då? Jag bord eju kunna njuta exakt lika mycket av 25 grader celsius här som i Provence liksom.. Det är säkert dofterna.
Dofterna och ljuden.

”-Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.”

Det är förvånansvärt att kroppen kan vara så vacker efter allt man utsätter den för hela livet.
Jag har utsatt min, snart, 17 år gamla kropp för en massa påfrestningar, ändå ser den inte värre ut än vad den gör. Inte fler rynkor eller sår och ärr. Den borde vara förstörd vid det här laget, men det är den inte. Kroppen är fantastisk på alla sätt och vis. Många, nästan alla, även jag inser inte det, tänker inte på det, tar det för givet.
Jag skulle inte vara jag utan min kropp, jag skulle inte vara alls.

Imorgon är det söndag och idag har nästan inte varit över huvud taget. Vart tar allting vägen? Snart är jag väl gammal också, och då kommer min kropp äntligen visa de tecken på påfrestning som den egentligen borde visa redan nu.
Vad skönt att vara gammal. Gammal och vis. Gammal och envis!