make me your day

Idag for jag till Skara för att se hur Musiken Vänner sjöng adjö till Sköna Maj, det var ganska trevligt, men mest sorgligt. Inte för att maj är slut, det gör mig nämligen inte så mycket. Mer för att jag såg mycket som sänkte mitt dåliga humör ännu ett snäpp, och DET är lågt.
Nåväl. I väntan på bussen tog jag lite bilder med min nya kamera och blev snäppet gladare när jag insåg hur fruktansvärt bra den faktiskt är. Jag har ännu inte förstått att den är min, faktiskt. Det känns inte realistiskt att jag ska ha tur.

Förutom en MV konsert har den här dagen varit mest som alla andra torsdagar, förutom att det är första gången jag har XXXX fullkomligt fastetsad i hjärnan på riktigt. Det, gott folk, är dock inte positivt. För jag vill inte ha någonting fastetsat i min hjärna just nu. Inte ens en låttext. Låt mig bara komma undan världen, det skulle sitta fint faktiskt.
Jag ska inte klaga, jag vet, halva sverige har det sämre, men faktum är att jag blir ganska så deppig när jag ännu en gång har världens mest otajmade otur i kärlek samtidigt som min farfar får åka in till hospitalet. Så låt mig deppa ifred. Tack.

she’s a headshrinker

Många människor har en förmåga att stöta bort de som de helst av allt vill ha nära, jag är definitivt inget undantag. Det är ett syndrom som verkar vara riktigt svårt att bota och jag vet själv inte vad botemedlet är, eller om det finns flera, vilket man ska använda sig av?
Nu för tiden gör jag mitt bästa för att folk ska få ett så bra intryck avmig som möjligt, men jag kan inte påstå att det är någon enkel match. Det är svårt att alltid vara glad och det är ännu svårare att vara trevlig.
Däremot är jag en hejare på att attrahera de jag själv inte gillar. Det är medför säkert något positivt det också.

like an indian putting his hand on a red wall, trying to prove his skin has another colour

Det Är söndag och mors dag och jag blev väckt av far min 09.30 för att äta frukost. Därefter begav jag mig, i all min dolda vrede, ut i världen och sprang. (vilket jag har en tendens att göra varje söndag)
Imorgon ska mamma och pappa gå med mig och kika på en kamera som jag väldigt gärna vill ha. Det ser jag fram emot något fruktansvärt mycket.
För övrigt köpte jag fyra t-shirtar igår och trots att jag brukar frysa som en idiot i skolan tänker jag ändå gå med t-shirt dit imorgon bara för att få visa upp en av mina fyra nya älsklingar.

Jag hatar söndagar och weakerthans hatar Winnipeg. En dag ska jag flytta någonstans där det är söndag hela veckan bara för att vänja mig. Sedan ska jag flytta till New York och aldrig uppleva en enda stillsam dag till i hela mitt liv.
Idag fyller också Mikael Landén 19 år. Han blir urgammal, jag lärde känna honom när han var 16 tror jag. Det är tre år sedan i år. Som sagt, han blir 19 och lägg märke till att det här är tredje gången jag grattar honom idag, medans han totalt glömde bort min födelsedag förra året. (han lär göra det i år igen) men jag är en relativt snäll människa, så därför tänker jag fortsätta gratta honom officielt och inofficielt hela dagen. Grattis Mikael! (ärligt talat tvivlar jag starkt på att han ens läser min blogg)

Sådär. 27:e är det idag också. Det är ju min turdag. Jag kanske kan få lite tur kastat åt mitt håll då? Synd som fan att det är söndag, då. Min tur och söndagens ångest kommer ta ut varandra, så det här lär bli en helt vanlig dag utan några känslor över huvud taget.

GRATTIS MAMMA PÅ MORS DAG!

tell me why i have to miss you so, tell me why we sound so lame

Varför ska jag vara så blind? Varför kunde jag inte bara ha upptäckt dig när du visade dig för mig? Så typiskt mig att alltid göra saker när det är för sent. Sveriges dåligaste tajming, lätt.
Så, den här dagen har varit fylld av ångest och längtan och tankarna på hur djävla illa allting alltid måste bli för mig. Som om jag inte har haft tillräckligt med otur redan, eller har jag det?
Nåväl, jag åkte åtminstone in till lidköping, träffade Therese, hade trevligt och köpte fyra (ja hela FYRA) t-shirtar som alla såg bra ut. Det hör inte till vanligheterna för min del.
Så det är de jag kan glädja mig åt, mina fyra t-shirtar, och jag antar att det är vad jag kommer få göra ett tag framöver, för det jag hade kunnat vara världens lyckligaste över har redan passerat.
Seriöst, varför är jag så fruktansvärt blind?

one coffee taste like soup

Jag har haft en ganska bra torsdag idag, faktiskt. Jag vet att jag är ganska så nere nu för tiden, men idag har humöret varit ganska så okej faktiskt.
Det kan ha någotning med nattens dröm att göra. Jag vet att det är illa egentligen, att jag fortfarande drömmer om honom (låt honom förbli honom, no questions asked) men inatt var det annorlunda.
Det var inte en massa snusk och trams. Det var inga tårar och inga älskarinnor osv. Det var bara han, jag, en massa skratt och jakten på en lägenhet i centrala Götene. Jag har inte haft så kul på mycket länge (ja, jag vet att det var en dröm)
Så när jag vaknade mådde jag faktiskt bra, trots att jag insåg att jag vaknade till något sämre. Jag tänkte liksom att trots att jag vaknade upp till min vanliga, olyckliga, gråa vardag, så kunde jag ändå minnas drömmen ganska bra, och den höll mig glad resten av dagen.
Så min hjärna tog mig igenom en dag som annars kunde ha blivit urkass. Tack för det!
Nu ska jag vänta på att mina päron kan komma hem så att jag kan få lite mat i min gnällande mage.

I trace your outline in spilled sugar

Idag känner jag mig som Sveriges BNP 1930. Typ, nere i bott. Jag kan verkligen inte hjälpa det, gott folk, jag önskar så brutalt mycket att jag vore en annan människa och att jag, som den människan, kunde fatta några modiga och bra beslut.
Det enda som känns riktigt bra just nu är känslan av mitt hjärta som pumpar i bröstet. Så länge det slår kan jag ju åtminstone vara säker på att jag är vid liv, och det är det som gör att jag sover om nätterna: ett pumpande hjärta som tryggt vaggar mig.
Jag vet inte om det bara är jag, men att känna sitt eget hjärta slå är en mycket betryggande och rogivande känsla, det gör mig lugn.

Idag har jag plågat mig genom en skoldag, och imorgon ska jag göra detsamma. För jag måste vara i skolan just nu, jag får inte missa det här slitet på slutet. Så jag springer omkring med sandpapper i halsen och gör mitt bästa för att hänga med på lektionerna. Tur för mig att vi såg på film på den überlånga svenska-kombinerat-med-engelska-direkt-efter-lektionen idag. Annars hade jag garanterat kolat stubben.
Ge mig styrka och ge mig lite tur. Ska inte jag få lite tur snart? Det börjar kännas som att det är dags för det, men vad vet jag. Det bor ju minst 5 miljarder andra människor på den här jorden och jag hade ju tur för 1,5 år sedan.

I wouldn’t love me either, I know you said you did, but it’s okay, I wouldn’t love me either

Jag kan bara säga att regnet gör en dålig dag värre. Tur att Janne var snäll idag. Himla tur, för jag kan inte vara det själv. Och tur att Therese finns, för just nu hade jag dött utan henne.

I can hire you

Vad är det för djävla mening med att vara miljonär om jag ändå inte kan köpa dig, liksom? Ingen alls, nej precis.

Bah. Jag är sjuk nu, men imorgon måste jag gå till skolan. En ganska så maffig del av mitt betyg i svenska tror jag hänger på det faktiskt. Det är en sådan där magisk dag då man få ta igen saker man har missat och på grund av mitt härdiga arbete med följespotten förra veckan och veckan innan dess har jag missat en rejäl uppsatsskrivning som jag, imorgon, skall ta igen. Hejja mig.   Faktum är att jag inte ens har kikat på ämnena jag har att välja mellan, men jag litar på min egna förmåda att fantisera och kommer säkert lyckas skriva ihop någonting på 3-5 sidor.

För övrigt försöker jag inbilla mig själv att personen jag är hejdlöst förälskad i inte alls är så bra som han verkar, faktum är att jag tror att han faktiskt inte är det i verkligheten heller, men det är ju svårt att inse när man är förblindad.

I look at the floors and I see that they need sweeping

Gahrgh! För första gången på en miljard år typ, håller jag på att bli sjuk och det är inte kul alls måste jag säga. Det är rena plågan. Massa smärtor överallt, bland annat i gommen, vart fan nu det kom ifrån liksom.
Nåväl. Jag for iväg till stora staden Lidköping förut i jakt på en ny stil, det gick sådär. Antingen var kläderna jag gillade på tok för dyra, eller på tok för stora. Vad är det med folk? Kan de inte bara göra billig skit i små storlekar, eller blir det för komplicerat?
Skitsamma. Jag lyckades hitta lite småsaker och det räcker för att göra mig lycklig för tillfället åtminstone.
Min nya stil, för övrigt, riktar sig lite åt Hippie-hållet vilket jag finner mycket stimulerande. Jag har ju trots allt rött hår. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men jag ska göra en ansträngning åtminstone. För min egen skull.
Det är skönt med förändring, det är bra för själen tror jag och min själ kan behöva lite bra, så att säga. Inte för att jag vet om jag verkligen tror på att människan har en själ, men jag menar bara det att jag kan nog må lite bättre där i hjärnan där det känns bra att må bättre, ungefär.

Nu ska jag vänta en stund. andas lite. sen ska jag äta. japp.

you were only waiting for this moment to arrive

Jag sitter i ett vardagsrum med gråa väggar och vit/rött i taket. En tv står snett till höger lite framför mig. Bredvid mig har jag ett litet bord och om jag kollar bakåt eller åt höger kan jag se ut genom två fönster.
Jag har min kära macbook i knäet och fötterna på en mjuk matta. Ute faller regnet i jämna strömmar utan att vara varken illa eller bra, det bara existerar som en del av min värld, precis som allt annat jag precis räknade upp.
Ur högtalarna på min dator ljuder Rocky Racoon med Beatles, en låt som inte hade passat bättre om så Paul McCartney hade stått i köket. Beatles är bra när det regnar, liksom.

Jag vet vad det är för dag idag. Det är torsdag och jag undrar vad som kommer hända härnäst. Jag sitter väl mest och väntar på att bli besviken, ungefär. Visst låter det underbart?
Idag kommer jag faktiskt inte kunna undvika det, tyvärr. Det kommer inträffa hur det än blir. Faktum är att jag redan har blivit besviken. I mina drömmar. Jag drömde att det var höst och jag såg allt möjligt underbart att ta kort på, men självklart hade jag ingen kamera, vilket jag inte har i verkligheten heller. Som tur är, så är det ju inte höst än så jag behöver inte vara riktigt lika förtvivlad i verkligheten i allafall, och om jag är riktigt snäll kanske pappa lånar ut lite pegnar till en kamera, jag tror han är på G. Jag ska bara fjäska lite till.

Nåväl. Nu är det väl bara till att vänta och vänta och ha tålamod och inte bli för förtvivlad när jag inser att jag har haft rätt. Trevlig torsdag det här.