nothing comes easily, fill this empty space

Ännu en arbetsvecka är över och Lina Andersson, alltså jag, är lagom trött och sliten.
Jag vill aldrig mer jobba igen om jag skall vara helt ärlig, men jag är fullt medveten om att jag egentligen inte har något större val.

Men nu. Idag och imorgon ska jag bara njuta av läget och ge fan i alla tankar på jobb etc.
Fy fan. Jag låter som en gammal 40-åring som jobbat halva sitt liv med något han/hon hatar mer än något annat. Förlåt, sådan är jag absolut inte, jag är bara lite trött. Fast självklart inte sååå trött, jag menar, jag skulle ju lätt orka festa ikväll till exempel…

lay your sweet sweet body down, down on my sticky floors

Den här dagen började gasnka sådär. För det första har jag inte fått någon sömn inatt på grund av att katten hade bestämt sig för att spendera natten mitt på min säng vilket ledde till att jag fick ligga i mycket obekväma ställningar. Detta bar självfallet med sig att jag inte var särskilt kry imorse när klockan ringde..
På bussen var jag på tok för trött för att kunna sova PLUS att batteriet till min MP3 hade tagit slut under natten. ”Yippie” tänkte jag…

Väl framme på jobbet lyckades jag självfallet låsa in alla mina saker INKLUSIVE nycklar till hänglåset i mitt skåp, så vaktmästaren fick komma och klippa av låset med tång. Som tur var, var jag inte den första som hade lyckats med en sådan här sak så han erbjöd sig att svetsa ihop låset åt mig igen. ”Tack!” sa jag och fick dagens första ärliga leende avfyrat mot mig. (jag avfyrade även dagens första, ärliga leende till någon)

Förutom detta har dagen varit helt okej. Imorgon blir det en låång dag känns det som, men sedan ska jag jobba kväll onsdag, torsdag och fredag. Det känns faktiskt lite bättre.
Hm. Att jobba på sjukhus är ganska jobbigt. Inte bara för att det luktar bajs överallt (jag är på avdelningen där det ligger folk som måste bajsa i påse osv) utan också för att så många ska dö. Seriöst. Min avdelning, Kirurgiavdelningen är det stället där cancerpatienterna hamnar, och om man inte lyckas bota deras cancer, får de ligga kvar för att, så småningom, dö. Jag är ingen känslig person, men tänk er själva att spendera hela dagarna med att ta hand om folk som inväntar döden. Ja, det är det jag gör, för det mesta.

last night a little dancer came dancing to my door, last night a little angel came pumping on my floor

Midsommar: Mycket bra.
Helgen: Helschysst.
Dagen: Varför inte?

Jag drömde en helkonstig dröm inatt om kyssar, berg, stup och filminspelningar. Det var mäkta intressant och jag hade gärna tagit reda på hur den slutade om jag hade kunnat.
För övrigt är det söndag idag vilket innebär att jag, imorgon ska jobba. Igen. huuh. Jag är inte alls på humör, men vem är det?
Jag hade nog hellre diskat på McDonalds, vad som helst där man får göra någonting och inte bara iakta när stomipåsar byts och kateter dras. (för er som inte vet vad en stomipåse eller kateter är: Skatta er lyckliga!)
Men vafan! Det är pengar. Kanske inte en förmögenhet, men tillräckligt för att göra mig glad och så snart jag har jobbat färdigt blir det Danmark för hela slanten och ärligt talat så bryr jag mig inte ett piss om vem som hakar på. Jag saknar det landet så det gör ont i hjärtat på mig. Jag ska bo där när jag blir stor, efter att jag har pluggat juridik i Lund vill säga.

really? I thought you used your head sometimes

Ojoj. Sista dagen på Hospitalet för den här veckan och Lina Andersson är redigt trött. Det är ingen tvekan om den saken. Jag försöker vara glad hela tiden, men kom på mig själv med att inte le åt patienterna när jag pratade med dem idag. Det kändes urdåligt, med tanke på hur de måste må. Kirurgavdelningen är ju liksom inte ett ställe man hamnar på om man har brutit ett ben..

Struntsamma. Jag ska berätta något helt annat istället. Jag ska satsa på musiken igen tror jag. På mitt soloprojekt. Jag har så mycket idéer, allt jag behöver göra är att få ut dem ordentligt. Jag har för vana att bara skriva halva låtar. Andra versen är en pina, förmodligen för att jag alltid vill att den sak hänga ihop med första, men vad är det för mening med det egentligen?

Suzy Jane was her name she was crazy halvfway to insane

Då har jag klarat av dag två av sommarjobb-07 vilket är lagt på Lidköpings Sjukhus Avdelning 1 (Kirurgi) och jag är redan mega trött. För varje morgon klockan 05.15 ska jag gå upp, klä på mig, äta frukost och springa till 05.50 bussen mot storstan. 06.45 ska jag vara ombytt, ren och fit for fight för en åtta-timmars lång dag i de sterila lokalerna i Hospitalet.
Men jag är bra. Djävligt bra. Jag ler mot alla, jag pratar högt med de som inte hör, jag ställer inga dumma frågor och jag tänker bannemig flirta med en läkare sista veckan (bara för sakens skull, förstås) Välkommen till verklighetens Grey’s Anatomy liksom.
Idag har jag sprungit runt i korridorer och lyckats att inte komma riktigt vilse en endaste gång. På lunchen unnade jag mig även en promenad till Stadsparken i det vackra vädret, iklädd sjukhuskläderna vilka får mig att se ut som ett tält. Stadsparken (Stadsträdgården) i Lidköping är fruktansvärt vacker på sommaren och jag råder alla som har vägarna förbi (eller inte) att besöka den. För övrigt ska jag jag jobba en kväll nästa vecka och tre kväller vecka 27 varav en kommer vara en Fredag. Den ni!

your money is too dirty and you look like glue

Imorgon börjar det. Det där jag inte kan/får/borde missa. 4 veckors sommarjobb på sjukhuset i Lidköping och jag får väl medge att jag nog inte känner mig så värst peppad just nu. Jag måste gå upp en hel halvtimma tidgare än vad jag har behövt hela det här skolåret, dessutom måste jag åka buss i en halv evighet för att sedan gå i cirka en kvart. Efter det måste jag DESSUTOM vara trevlig i åtta timmar.
Men jag behöver pengarna. Faktum är att jag är skyldig min fader 7000 kronor och har ingen som helst möjlighet att betala tillbaka min skuld om jag inte jobbar, så det är bara att bita ihop, le stort och försöka vara så positiv som möjligt. Fast jag tror jag kommer klara mig, jag slipper ju trots allt dagisbarnen som jag stod ut med förra sommaren…
Dessutom kan jag få vara med och kika på en operation om jag har tur och är snäll och visar att jag tål blod, vilket jag kan tillägga att jag gör. Blod i mängder. Bara jag inte har ätit för mycket först.

Så. Jag borde strax gå till sängs för att sedan gå upp 06.00 imorgon. (tur för mig att jag slipper ta 05.50 bussen som det var tänkt från början)
Friska tag allesammans. De sjuka behöver oss!

I gun for you

Fredagkväll. Klassfest, Lerdala. 2007. Första sommarlovsfirandet med MoP 1 (blivande 2 & 3) A.
Det tar på krafterna att ha en sådan fantastiskt bra klass. Man har kul tills man inte orkar lyfta på benen längre, ungefär så som jag känner mig nu.
Vi lekte, vi stojade, några badade, vi drack, vi drack, vi drack och vi sov. Jag somnade under en bar, stjärnklar himmel med stelfrusen kropp och händerna hårt ihopkopplade med dina händer och det kändes bra att veta att det var allt och ingenting på en och samma gång och det kändes ännu bättre att veta att jag fortarande för evigt kommer kunna se dig i ögonen. Man blir glad av att veta att man faktiskt har det bra.

Tidigare på dagen var det studentfirande och skolavslutning och lilla mickeliten (som uppenbarligen inte är så liten längre) fick sig en flagga runt halsen, en kram och ett litet lyckönskande inför framtiden. Fast jag har en känsla av att hans enda hopp är rockstjärne-karriären, vilken han förmodligen skulle fixa lätt som en plätt.
Nåväl. Ångesten närmar sig. Snart är jag också så gammal, så uråldrig. Hula!

one is the loneliest number that you’ll ever do

För att slippa undan tar många människor sina sista sparade pengar och reser iväg till ett land långt bortom horisonten där människor aldrig hört talas om polkagrisar eller sötvatten. De lägger sig strax bredvid skuggan från en palm och grillar sina likbleka kroppar i sol-ljuset från vad de tror är en sol tillhörande ett annat land, när det i själva verket är exakt samma sol vi utnyttjar.
Långt in på nätterna ligger de och vrider och vänder sig i sina träplankor till sängar på något avdankat vandrarhem som kallar sig Hotell med otrevlig personal, men ack så ”god” frukost. Allt från utlandet måste ju vara bra, intalar turisten sig.
De ligger med sina underlakan till täcken och försöker att på något sätt dra sig undan den olidliga värmen i rummet där de ligger, de sover inte en blund, men vågar ändå inte klaga på att airconditionen är trasig, varför ska man klaga när man äntligen kommit bort från vardagen?
Men vad fan är det där då?
Är inte det exakt lika mycket vardag, det är ju samma sak de gör år efter år. De åker iväg på urtråkiga charterresor till ”exotiska” länder som de redan varit i fem gånger tidigare. De kan till och med namnen på gatorna och hittar, helt utan karta, till de bästa restaurangerna och undangömda badplatserna. Är det någon mening att fly från en vardag till en annan? Det är väl förmodligen samma människor som vistas där år efter år, som ”den andra grannen” (den på Kreta/Rhodos/osv.)

Jag kan inte tacka mina föräldrar nog mycket för att de aldrig dragit med mig på något sådant.
Jag har upplevt bilfärder ner genom europa med tält i bagageluckan, med en far som gör allt i sin makt för att slippa åka på autobahn vilket leder till att man istället snirklar sig ner genom tyskland på helt okända vägar genom små, okända, men ack så mysiga städer.
Jag har aldrig varit lyckligare, jag vill aldrig vara lyckligare.

let the game begin, start rolling the dice

Ah. Ännu en baddag. 11.35 satt jag på bussen mot Skara och väl där bytte jag till ljuva Skövde. Där mötte jag upp min kära syster och hennes pojkvän och vi drog till världens bästa badställe: Vristulven.
Jag njöt som en riktigt semestergalning och myste runt i vattnet, önskandes att jag vore något slags vattenvarelse.
Hela dagen spenderades vid stranden, sdan drog vi hem till mum och dad och krängde kvällsmat. En riktigt lyckad, ledig, måndag måste jag nog konstatera.
Imorgon är det tillbaka till det, inte så ljuva, livet i skolan för en mycket välplanerad (?) så kallad Linnédag. Tydligen ska vi vandra på skaraberg i en miljon graders hetta.
Det lär ju bli skojigt, och inget bad verkar inplanerat heller. Jag plågas redan.

Anyway. Idag har jag knappt tänkt på någon.

igår kom det. det första badet för i år, och satan vad gött det var. Jag vill bada varje dag i resten av mitt liv. (kanske inte, men åtminstone idag..)

Vart hamnar man egentligen? På nätterna, när man bara ramlar omkring i städer runt om i sverige. Vart tar man egentligen vägen? Jag brukar aldrig fundera över det när jag är hemma igen, men om man verkligen ska bry sig, vart hamnar man egentligen? Vilka pratar man med?
Vad säger man och vad gör man?
Jag vet inte, men det brukar sluta skrämmande bra i allafall.

Idag ska jag bada. Men först ska jag springa.