and I’ve always known you’re like a feather, you go where wind and fire melt together

Det känns som att jag aldrig lyckas bli riktigt utsövd. Antingen kommer jag i säng för sent, eller så vaknar jag för tidigt och lyckas inte somna om ordentligt. Det är faktiskt ganska jobbigt med tanke på att jag känner mig övertrampad av ett gäng elefanter och även har snygga påsar under ögonen.
Idag vaknade jag halv tolv, för visso, men det kändes ändå inte bra. Jag funderar på om det är något speciellt jag måste sova igen innan jag kan få den där pigghetskänslan igen. Det märker jag kanske så småningom.

Jag cyklade till kinnekulle igår igen. Jag kan verkligen inte sluta älska den platsen.
Jag började med att gå till Blomberg, sedan till Martorpsfallen (jag hamnar ändå alltid där till slut) och efter det kämpade jag mig upp till Högkullen. Det är verkligen en fantastisk syn, speciellt på kvällen när solen börjar gå ner och lämnar skuggor över staden nedanför.
Jag kan inte beskriva känslan av att stå där uppe, veta att man har tagit sig dit på egen hand och bara stirra ut över landskapet. Det måste upplevas. Det är such a high.

who’s using who? what should we do? well, you can’t be a pimp and a prostitute to

Idag drog jag min hand genom ett hav av brännässlor. Bara för att få känna den där smärtan, för det hör liksom till sommarkänslan. Man måste bränna sig, för annars har man inte upplevt en riktig, svensk sommar.
Saken var den att jag trodde att det skulle kännas värre än vad det gjorde, men jag antar att man, med tiden, blir mer tålig inför smärta av olika slag.
I allafall, det var lite magpirrande hela det där brännässel-tjohejjet, men nu kliar handen.

För övrigt har DU förstört min favoritlåt. Ditt as.

does your objects change the subjects for you?

Lite som en ensam växt. Lite som ett ensamt träd, kanske en ensam björk. Svart på vitt på svart igen, för svart på vitt går före allt annat. Sanningträder före lögnen även i de mest lögnaktiga ögonblick. Jag älskar dig.
För att inte verka svår, eller ledsen, eller grinig över huvud taget tar jag dammsugaren och beger mig ut i världen. Upp för trappan, ner för trappan, in i köket och bakom hyllor. Fördriver tiden med att inte tänka, bara se och inte lyssna. Jag kunde bli döv för mindre, liksom.
Ingen har påstått att jag behöver komma undan. Jag är bra där jag är, lite ensam, som en ensam björk. Svart på vitt, men ärligheten själv och ett tindrande leende till alla de som gråter ut sin smärta istället för att suga upp den i samma veva som dammet.

Well, I’m sick of love! I’m lovesick

Regnet inte bara hänger i luften, det hukar över staden, andas sina djupa, våta andetag mot hela ytan. Det hostar och harklar sig och vi böjer oss under dess makt, tittar upp med förskräckta ögon och ber att få slippa få dess hårda, kalla, droppar på vår bara hud.
Men hur kommer man undan regnet? Hur kommer man undan sanningen utan att gömma sig i en mörk grotta resten av livet?
Har vi förtjänat det? Ja, varför skulle det annars regna?

Mitt hjärta slår. Det vet jag, jag kände det igår när jag besökte Liseberg för första gången i mitt liv. Jag kände att jag levde, ändå sitter jag där jag sitter och vill slå mig själv i huvudet med en hammare, eller en näve, eller vad som helst för att få mig själv att inse hur djävla dum jag är, hur djävla dumt mitt hjärta är som slår när det slår och slår för de det slår för. Jag vill inte ha ett bultande hjärta. Jag är hellre död än plågas genom känsla efter känsla som att krypa under taggtråd man vet att man kommer fastna och riva sönder sig i. Jag är redan halv sönderriven och blodig över halva kroppen, men vad har jag för val?
Jag har i princip kommit halvvägs. Om jag vänder kommer jag riva mig lika mycket till och ändå vara tillbaka på ruta ett när jag är klar, om jag fortsätter frammåt vet jag inte vad som väntar på andra sidan. Är det något värre än min taggtråd?
För jag såg igår. Jag är egentligen glad att jag känner det jag känner, det får mig att sluta tänka på det jag borde ha slutat tänka på för mer än ett år sedan.

Men jag såg och jag kände hur omöjligt det var och jag frågade mig själv: ”är jag verkligen så illa? Är det verkligen så dåligt att ingen kan falla för mig?”

I could stay a while, but sooner or later I’ll brake your smile

Dessa fantastiska tisdagar. Solen skiner och fråglarna kvittrar frenetiskt på andra sidan fönsterrutan.
Sotis ligger och myser i en säng vars överlakan har blivit svart av allt hår han har fält de senaste dagarna, sicken katt han är. Han är, åtminstone, den vackraste mannen jag vet.
SMHI varnar för ännu mer regn, men i lugna fina Götene är vädret alltid bra, tydligen.
Ja, inte vet jag. Vad kan jag möjligen klaga på förutom min rastlöshet? Nej, ingenting så vitt jag vet. Icky Thump, White Stripes nya skiva, kom idag. rakt ner i brevlådan. Inte illa, sade jag och ploppade i den i cd-spelaren. Det var ingen besvikelse alls, självklart föll jag direkt för låten om kärlek och att lämna den man älskar, men den var brutalt bra också. Jack White vet vad han pysslar med.

Igår insåg jag även att Liam Gallagher är Jungfru (stjärntecknet alltså) det var inte illa, sa jag och log ett extra leende.

last chance on the stairway

lördag. Mitt fritidskort har gått ut och jag vill verkligen VERKLIGEN åka till danmark nu.
Jag är trött på Götene och allt som kommer med det. Jag är trött på Ica och Gatuköket. Jag är trött på fotbollskillar och tjejer i paljettlinnen.
Det känns som ett fängelse och jag har ingen som helst anledning att vara fast här. Jag måste bort helt enkelt. Om så bara för några dagar. Man måste få komma bort för att inse vad det är man gillar med sitt hem helt enkelt.

Wasted, there’s nothing gonna ace this,
And were gonna go to space it,
‘Cause I’m leaving with an astronaut!

Idag gjorde jag absolut sista dagen på mitt sommarjobb. Det var otroligt härligt att komma därifrån. Lukten inne på avdelningen är något jag aldrig vill känna igen, lukten av död, lite sötsliskig sådär. Ingenting jag unnar någon annan om man säger så.
På kvällen kom Caroline hit för att hjälpa mig sätta i löshår jag köpte i Arvika, men det gick inte alls bra så vi la av och tog en promenad istället. Inte illa alls måste jag säga. Just nu njuter jag mest av det faktum att jag inte behöver ställa någon väckarklocka ikväll och att jag kan göra vad fan jag vill imorgon, och det planerar jag att göra också!

varför glömmer jag dig aldrig? att vi skulle förlora kontakten var väl befogat, men fan. Jag kommer nog över dig snart. Snart är jag över dig.

Arvikafestivalen i Arvika, Värmland. Ja, bannemig om jag inte gjorde något jag aldrig hade tänkt mig, men det är smällar man får ta och ärligt talat tror jag att det var ganska bra gjort innerst inne.
Vi kom dit på en onsdag och stannade till en söndag. Det var musik, det var svett, det var bajamajor, det var tält, det var kameror, det var ömmande kroppar och det var, givetvis alkohol.
Men nu är jag hemma igen och imorgon är det back to work som gäller.

Jag vill inte skriva om några detaljer från arvika. Jag skäms och är stolt på en och samma gång och allting vävs samman i en enda salig röra som bara kan sluta på ett sätt. Där där allting började för länge, länge sedan. Det som ska ut ur mitt system.

Du är snart ute ur mitt system nu, för övrigt. Jag tog ännu ett steg. Jag fick ur dig ur min kropp.

so I die

Humpf. Jag åker till Arvika imorgon. Det är kul.
Jag måste jobba igen onsdag-fredag nästa vecka. Det är INTE kul.

Jag gillar verkligen inte jobbet. Fyfan.
Fast, okej. Det är en sak jag inte kan motstå. En av läkarna. Läkare Dahlberg. Han utstrålar en sådan sexappeal. Han är snygg, smart och rolig. Tänk er en blond Derek Shepherd (Grey’s Anatomy) ungefär. Jag menar inte att de är lika varandra till utseendet, men de är lika på ett annat plan och man kan helt enkelt inte låta bli att falla pladask.
Så, ja, det finns något jag gillar med mitt jobb, men nästa vecka kommer Läkare Dahlberg ändå inte vara Rondläkare på min avdelning (de byts om från vecka till vecka) så det kommer suga röv som vanligt.

I drew a line, I drew a line for you. what a thing to do, and it was all yellow

Idag bestämde jag mig för att jag inte tänker stanna hemma mer.
Jag åker till arvikafestivalen istället.
Jobbet kan dra åt helvete, jag tar ledigt de sista tre dagarna. Det blir lätt bäst så för jag behöver roa mig lite innan jag går i hundra miljoner bitar.