standing on this corner, can’t get their attention. facing rush-hour faces turned around

Förra årets höstmusik var Oasis. I år har det blivit kanadensare. Weakerthans ska förgylla, eller kanske förstöra, min höst. (ja, hösten är ju till för depression så jag antar att det är det de kommer leda till)
Ash.
Jag är trött på mina dappiga inlägg, fast okej, jag får väl medge att jag kanske inte är überpositiv just exakt nu, men ändå. Jag ska försöka få ner mina positiva tankar i skrift för en gångs skull.
Jag insåg att mitt liv var mycket mer spännande för ett år sedan än vad det är nu, vilket jag själv tycker är lite synd, men det kanske väntar något i fjärran som jag ännu inte vet om, eller vad säger du?

Nåväl. Jag har precis målat mina fantastiska naglar gråa och skall strax försvinna in i drömmarnas värld för att sedan vakna upp till ännu en helvetesmåndag. Okej, jag gillar inte måndagar. Fast fördelen med dem är att allt det värsta tar slut direkt sedan har man en hel vecka att bara njuta av, ungefär.
Samtidigt måste jag ju fortfarande genomlida hela måndagen, men det kanske inte är någon mening med att ta den på så fruktansvärt stort allvar?
Alltså, jag tar det mesta på för stort allvar nu för tiden, samtidigt som jag själv beter mig som ett sjudjäkla skämt. Om ni bara visste!
Äsh. Jag borde nog slappna av lite ändå. Bara satsa på att bli förbannat rik och känd, det skulle ju rädda allt.

För övrigt så har Sotis, min katt, varit i slagsmål och skaffat sig ett fult sår vid svansen som han aldrig slutar slicka på. Stackarn. Han som är så feg också, jag slår vad om att det inte var han som slogs, han råkade säkert bara emellan. Alternativt är han mycket värre än vad jag först trodde, förmodligen. Fast han är fortfarande världens sötaste katt.
Och mamma har åkt till Heidelberg, i tyskland Hon kommer, för visso hem på tisdag, men det kändes ändå som viktig information nu när jag sitter här och skriver alldagliga saker.
Jag har inte den blekaste aning om vad hon ska göra där. Jag vet bara att hon är där med jobbet och hoppas att hon köper något till mig när hon ändå är utomlands och fixar.

Jaha, ja. Nä nu får det nog räcka.
Du, jag gillar dig bannemig fortfarande. Du är söt som socker, men besk som fan.
Ash.
Jag kan ju drömma!

vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Varje höst får jag samma känsla. Känslan av att jag aldrig har upplevt en höst förut, som om löven aldrig någonsin ändrat färg förut.
Jag vet inte varför det blir så, men det är som att jag glömmer hösten så snart den har tagit slut, som om den aldrig existerat över huvud taget. Därför är varje höst något helt nytt för mig. Det är nästan som att jag inte har några minnen från hösten.
Jag kanske bara har förträngt det till mitt omedvetna, vad vet jag?
Jag minns en händelse från en höst, men jag kan fortfarande inte säga om löven var röda då. Jag tror de redan hade fallit. Jag tror alltid att de har fallit, tills de skiftar färg på nytt, tills en ny höst anländer.

Jag trivs inte.
Det känns som att jag tar allt fler och fler beslut som jag inte kan fösvara.
Det känns som att jag inte känner mig själv längre.
Jag ska resa bort, men jag vet inte varför.
Jag vet inte varför jag tog det belsutet, men ändå kan jag inte säga att jag tycker att det var ett dåligt beslut.
Vad känner jag, kan någon som känner mig berätta det för mig?
Herregud.
Det finns ingen som känner mig längre.

Sally called me, I didn’t want her to. Sally told me, she didn’t want me to

hej.
varför älskar du mig inte längre?
jag försökte prata med dig, men du lyssnar inte längre.
Jag ler när jag ser dig, men du tittar inte längre.
Och jag gråter när du rör mig, men du märker inte längre.

jag har gjort allt för dig nu.
jag fyller mina lungor med rök
för jag vet att du brukade älska det,
men du älskar det inte längre.

jag försöker till och med sova nu
för jag minns att du hatade
när jag låg vaken och tänkte hela natten,
men du ser mig inte längre.

och jag skriver alla de här fåniga sakerna
i min egen ensamhet
för att få dig att älska mig igen
jag vill få dig att älska, lyssna,titta,märka och se igen,
men du bryr dig inte längre.

I’m free to be whatever I, whatever I choose and Iäll sing the blues if I want

Ja.
Jag har pratat i telefon halva kvällen.
Ett underbart samtal, nästan världens bästa samtal. Åtminstone det bästa samtalet på säkert två år. Så bra var det, faktiskt.
Och imorgon blir det skola igen.
Igen och igen och igen.
Jag är egentligen löjligt skoltrött redan, men jag vet ju att jag måste, men sedan kommer jag hem och kankse, kanske kan jag få uppleva ett sådant samtal en gång till. Vem vet?

Snart åker jag bort.
Om inte alls länge.
Nu är det Grey’s Anatomy.

”my fingers’ turning blue when the knife cuts through my skin for the tumor in my heart that’s spreading through my lungs.”

Jag

Fan. Vad har jag gjort egentligen?
Vem är jag?
Varför kan jag inte vara mig själv mot någon?
Varför tar jag så dumma beslut?
Jag måste komma härifrån, bort någonstans där ingen hittar mig.
Jag vill till ön.
Till ön med stugan, med skogen, med pilarna gjorda av trädgrenar, med de gamla cyklarna, med skogsvägarna, med klipporna, med vedspisen.
Jag vill dit. Bort från allt, bort från osäkerhet.
Spendera dagarna i skogen.
Vara otillgänglig, istället för otillräcklig.
Jag måste bort.
Jag hatar allt.
Igen.
Fan.
Vad har hänt med jorden?

don’t you breathe

Aow.
Idag tog jag mina första stapplande steg i sånglektioner. Det var nervöst, men roligt och ganska lätt. Och min lärare är ursnäll. Därför är jag mycket nöjd.
Dessutom väntar jag ett trevligt telefonsamtal.

simon lebon

Min frukost, lunch och middag idag bestod av:
1 styck lila antibiotikapiller
1 glas vatten

Jag vet. Det är för djävligt, rent ut sagt, men jag har helt tappat matlusten. Jag känner snarare än djävla avsmak bara jag tänker på kryddor och råvaror. Jag blir spyfärdig när jag ens funderar på frukost, damn.
Fast det ordnar sig nog, det gör det alltid.

Idag spelade jag och Mattias in ett av mina bidrag till en lokal musikfestival, det lät ganska bra i Logic, men på mp3:n var det sådär. Jag skickar in den låten och en gammal jag spelade in förra terminen. Det ska nog duga, va? Jag lär inte gå vidare i allafall. På fredag måste jag skriva ackordsanalysen i allafall, vilket inte är alls kul.

Jag borde träna på engelska glosor och trädsorter nu egentligen, men jag är lat. Varför är jag så lat?

but I know I would never have loved you the way I do now if it wasn’t for what I did

Och natten innan min födelsedag drömde jag att jag var tillsammans med den enda personen jag inte får sakna längre. Det kanske kan bli en bra dag ändå?
den började i allafall bra med att jag fick precis den parfymen jag velat ha så länge. (jag avslöjar inte namn ifall någon av mina icke existerande, trogna bloggläsare skulle vilja härma)
Dessutom ser jag fortfarande okej ut i tajta byxor. Trots att jag känner mig som en uppsvullen elefant och ikväll ska jag få sushi.
Sushi är den här dagens tema och både bror, syster och diverse vänner har hunnit gratta mig. Det kan inte vara så illa, va? Det kan det väl inte?
Förutom halsflussen då.

Just an old sweet song keeps Georgia on my mind

Jag och min blogg firar ett år tillsamman den här månaden och jag måste erkänna att det inte känns som att någonting har hänt eller att jag har förändrats över huvud taget. Jag känner, i princip, exakt likadant för saker och ting som jag gjorde för ett år sedan och jag tänker säkert likadant också. Jag har ångest för min pianolektion imorgon, som vanligt, och jag kommer drabbas av en fet smäll vid namn bsvikelse på tisdag, min födelsedag då jag inser att alla har glömt den. Igen.
Jag är fortfarande a drunken loner och jag drömmer fortfarande om prinsen jag slängde i paperskorgen. Bara det att jag numera gör det i fårakläder och väver in mina tankar i vackrare ord för att de ska passa alla jag pratar med, för att ingen ska känna sig försummad. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte. Varje dag säger jag till mig själv ”skärp dig nu, ta tag i saker och ting” och varje gång lyckas jag skärpa mig i tre minuter.

Men nu är det nog. Nu skriver jag det här. På www.wordpress.com för tre personer som skummläser igenom den här långa tråkiga texten någon gång mellan 04:00 och 08:00 på dagen, har jag inte rätt så säg?
JAG SKA SKÄRPA MIG NU.

perhaps we care to much fore those who doesn’t care as much

Min puls känns nästan för tydligt i (för mig) högra delen av halsen. Den dunkar, trycker och erkänner: ”ja, Lina. Du lever fortfarande”
Jag har fått halsfluss igen. Wow, jag har nästan vant mig vid att inte vara frisk. Jag har inte mått helt bra sedan Juli ungefär, men det är väl inte allvarligt?
Jag skällde lite på mamma idag också. Eller, nej, skällde gjorde jag inte, men jag var sådär barsk som jag kan vara ibland.
Hon ville inte att jag skulle åka till skolan, men jag hade redan bestämt mig. Stackars söta mamma, dock, hon var rädd att mitt hjärta skulle kolappsa, och, tja.. ett tag kändes det lite så faktiskt. (det kan hända om man är för aktiv när man har halsis)
Hon hade, dessutom rätt. Jag pallade inte hela dagen. Faktum är att jag lyckades släpa mig igenom två lektioner innan jag kasade in handduken och ilade hem. Seriöst, jag väntade vid bussen i 15 minuter. Det gör jag aldrig annars.

på tisdag är det min födelsedag igen. Jag erkänner att jag ser fram emot den faktiskt. Fast saken är ju den att jag blev ofattbart besviken och sårad förra året på samma dag, så jag antar att det bästa vore att inte ens försöka komma ihåg den. (som om jag skulle kunna glömma)
Åh. Jag är så trött.
Imorgon måste jag till skolan, igen. Varför är jag så ambitiös?