daaaaaaytripper

Malmö-Kiruna tåget skulle faktiskt inte sitt fel alls. Samtidigt som att jag skulle sitta och stirra ut genom ett fönster i 3 dagar utan att få något vettigt gjort över huvud taget, men vaddå? Det är ju inte precis så att jag brukar få vettiga saker gjorde ändå.
Jag vaknade halv tre inatt, helt genomsvettig och skakig, undrar vad jag hade drömt.
Det påminde lite om när jag var sjuk i somras, då gjorde jag också så, fast kanske mer hela tiden och kanske mer varje natt. I allafall, det är måndag idag och jag vill ha en sackosäck, och en ny säng, och något att ha min dator i, och nya objektiv, och en iPod. Fan. hur ska jag få tag på allt det där?!

Alltså. Jag förstår inte hur småfeta/jättetjocka kontorsnissar med åtsittande kostymer och överkammad flintar kan ha så mycket brudar. OCH dubbelhakor, man får inte glömma dubbelhakorna. Allvarligt, hur är det möjligt för dem att vara otrogna mot sina fruar?
Hur är det möjligt för dem att INTE ha fruar som är otrogna mot dem? Det är ett evigt mysterium, och jag vill inte kolla mer på film nu.

highhighhighhighHIGH

Det blev inte bara en bra dag. Det blev en dag som fick mig att studsa av glädje, skrika av glädje och bli tvungen att gömma mitt ansikte i halsduken för att inte visa hur stort jag log.
Och det fortsätter vara bra.
Jag hade nästan glömt hur det kändes, men nu kommer den bannemig tillbaka. Känslan vi alla älskar och hatar lika mycket.

KRAMA OSS

she’s so high above me

Imorgon är det mitt tur-datum och jag tror att det nog kan bli en riktigt bra dag. Faktum är att jag ser fram en smula mot den.
Det brukar alltid hända saker som gör mig på bra humör den 27:e. Det behöver inte vara stora saker, bara små detaljer som gör att jag ler lite extra bara.
I allafall, än är det bara den 26:e Oktober och det är dags för Music and Productions årliga musikfestival som jag, ännu en gång, inte var tillräckligt bra för att vara med i. Mina bidrag gick inte vidare ( för visso var det inte ett enda bidrag från åk 2, eller 1 för den delen, som gick vidare till en början. Fast Gustaf i min klass lyckades till slut få med ett som reserv)
Jag har dessutom oturen att varken få vara med som körare eller musiker i någon av ensemblerna heller så jag kommer spendera kvällen som rösträknare. (i år igen)

Rörmockaren var här och stängde av vattnet förut också.
Gissa bara hur handikappad man känner sig när man inte har något vatten.
Det innebär liksom ingen toaltett, inget att dricka, inga möjligheter till tandborstning. Fy satan.
Som tur var så ringde jag min far och frågade hur det egentligen stod till med vattnet och han gav mig den glädjande nyheten att allt vatten på övervåningen fortfarande skulle vara intakt, och det var det. Thank God.
Jag var fett rädd där ett tag.

Fm Fm/E♭ B♭

Jag har fått tillbaka ganska mycket inspiration tror jag.
När jag var mindre, typ 8-9 år brukade jag alltid sjunga på väg hem från skolan. Jag sjöng helt påhittade låtar som fick utvecklas allt eftersom att idéerna ploppade upp i min hjärna.
Ändå sedan dess har jag litat på att mitt låtskriveri ska gå till på det sättet, tyvärr har det stått stilla riktigt länge och jag har mest känt mig kass. De låtar jag har lyckats krysta fram har inte varit mycket för världen, men nu är den tillbaka. Den gamla Lina.
Toner dyker fram när som helst. När jag sätter mig ner och bara stirrar kommer jag på en fras, och på den vägen är det.
Det är skönt för jag har verkligen saknat det.

För övrigt har jag letat balklänning idag, men jag kunde inte hitta någon. Jag tror jag sak sno med mig mamma till Skövde någon dag så hon kan hjälpa mig. Det blir nog bäst så.

no one, no one cares how close you are to the edge

Alltså, det här med söndagsångst.
Jag var fullkomligt inställd på att slippa det idag med tanke på att jag är ledig imorgon, då borde väl anledningen till ångesten vara bostblåst, right?
Det blev inte så ändå, den kom krypandes nu frammåt kvällen i allfall. Förbannade söndag säger jag, tur att det inte blev så arligt den här gången, jag är fortfarande på relativt bra humör.
Kanske för att jag cyklade till Kinnekulle idag, eller för att jag ska förändra mitt liv.
Hur svårt kan det vara att lägga av med mjölkprodukter ändå?

sex
I look
, can’t touch, can’t feel, can’ talk
I look,
no words, no hands, just walk
with music in my ears,
I close my eyes
You know how I want it ,
your hands along my thighs
we don’t need to speak,
you know the whole me
with you down in my bed
it’s the way it tends to be
attraction
attraction
sex

”min älskling har ett hjärta av snö..” osv. osv.

Igår blev jag bjuden på Höstbalen. Jag- bjuden-höstbal. Herre min skapare. Det innebär att jag måste införskaffa en klänning och dansa vals. Damn. Kan det bli bättre?

I’m free to whatever I choose and I’ll sing the blues if I want

Söndagsångest.  Snart känner vi väl alla till den, va?

Jag försökte bota den med glass, men det blev bara värre. Jag tror inte jag har den förmågan att kunna bota känslor av olika slag, jag gör dem oftast värre.   Kan man bota lyckliga känslor? Jag har funderat på det idag, om man liksom inte känner för att må bra, kan man ”bota” sina lyckliga känslor då och må dåligt?  Det måste ju finnas någon metod för det med egentligen.   Typ, omvänd healing. Man åker iväg och får stenar på sig och *vips* så vill man bara lägga sig ner och försvinna. Inte för att jag behöver det, det var mest en tanke såhär frammåt kvällen.

För övrigt har jag velat lägga mig ner och förvinna sådär en hundra gånger idag. Av ingen anledning egentligen, förutom att min pianolektion imorgon kommer vara 40 minuter av skam och urdåligt självförtroende. Värre en vanligt så att säga, och de som känner mig vet att mitt vanliga självförtroende är überdåligt.  Fan, hoppas att jag inte bryter ihop bara. Det är en lång dag imorgon.

If I get it all down on paper, it’s no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to

Jag dansare vidare. Ensam, övergiven och olycklig. En halv groda dansar aldrig ensam, sägs det ju, så jag funderar på att dela mig själv i tu, bara för att slippa den där känslan.
Känslan av att hålla sig hårt i den hårda ytan av ett element i ett desperat försök att känna någonting som kan jämföras med värmen som utsöndras från en varm kropp.
Kan man göra mer fel än vad jag har gjort ändå? Jag börjar tro att det är meningen att oktober ska plåga mig i resten av mitt liv. Jag kan inte andas ordentligt sedan 2001.
Det är som att någonting har täppt till mina lungor och vägrar att släppa taget.
En tung sten, ett tryck som bara skulle kunna lättas om jag fick få ut mina känslor någon gång, men jag kan inte.
‘Breathe, just breathe’ sjunger hon för mig, det är inte så djävla lätt. ANDAS?! Jag glömmer det till och från. Det är märkligt hur länge man klarar sig utan de tunga andetagen, flera sekunder, minuter, timmar, dagar, flera år. Sju år.

Och vad är det för mening att prata med människor? Vad är det för mening att tro att man har en vän när man i själva verket bara är i en skugga av någon annans stolta hållning. En stolt figur med rak rygg som trycker ner mig. Jag vill inte vara din vän och jag ska hälla ut allt jag någonsin har haft att dricka. Sedan ska jag hälla ut mig själv någonstans där ingen hittar mig. Hur kan du välja bro’s över hoes, anyway?
Jag har aldrig mött någon så desperat som du, nej, ni. Ni är desperata.

Jag brukade tro att jag inte var den där utstötta, ensamma människan gömd i hörnet när det händer, men det är jag.
Hur kunde jag tro så fel?
Hur kan man vara så förbannat positiv? Jag har ingen anledning att vara glad.

Jag vet hur det här låter, men:
Det borde har varit jag.

waiting for a winter to be done

Vad vill du höra?
Att jag inte vill leva längre? Att jag inte klarar mig utan dig?
Men jag VILL leva och jag kan klara mig utmärkt utan dig, bara det att jag skulle fördra att inte göra det.
Min mamma var i Tyskland och köpte en G-klav till mig, en G-klav i silver med små diamant-liknande saker på. Den är vacker och jag längtar redan tills jag får den (runt jul någon gång)
Hon var, såklart inte bara där för att köpa en G-klav till sin yngsta dotter, men jag blev glad när jag insåg att det var vad hon hade gjort i allafall.

Min ena Weakerthans skiva kom idag. Bara två kvar, varför ska det ta sådan tid? CDON brukar vara jättesnabba, men när jag äntligen verkligen vill ha något så ska det såklart ta tid. Fast, vad är det man säger? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Det är sant. Jag gillar att längta till saker.

Något jag inte gillar, dock är att min personlighet verkar vara oerhört frånstötande. Jag kommer aldrig bli lyckligt lottad och jag förstår fortfarande inte hur han kunde älska mig lika mycket så länge och gråta när jag lämnade honom. Jag var nog den värsta människan man kan tänka sig. Jag kan inte behandla andra rätt och det leder i sin tur att de behandlar mig fel och tillslut är jag den som står ensam kvar med tårar i ögonen. Fan heller att jag tänker gråta.