A weeping reprise.Please hear my cries; I’d like to pull just this one building down.So turn off the sky.Head in my hands.Jag ska skriva på riktigt nu. långt och så, jag har inte gjort det på ett tag och det är dags nu.Idag skrev jag ut två bilder jag har tagit. Jag tror det är de jag tycker om mest, trots att de kanske inte säger så mycket egentligen.Ganska vanliga, så att säga.När jag hade gjort det satte jag mig i bastun i ett försök att svettas ut all skit ur kroppen. Alla äckliga tankar som aldrig kommer ta mig någonstans eller göra mig det minsta lycklig.Alla djväla äckliga tankar som drar mig längre och längre ner i någon slags skithög där jag tillslut kommer ligga i resten av mitt liv om jag inte lyckas hitta någonting som varar längre än i fem minuter.Varför vaggas man alltid in i trygghet?Nej, förlåt.Jag vaggar in mig själv i trygghet. Fan ta mig. Och jag hatar dig.Och jag hatar att jag inte hatar dig. Jag hatar dig bara när jag pratar med dig. När jag tänker på vem du egentligen är.Det var bättre förr, det har jag alltid sagt.Det var bättre för bara några veckor sedan.Jag vill få ut det ur min kropp och själ och hjärna.Att du tryckte på rätt knappar, men ändå fick fel svar.    

sleep off those years

JAG skojar inte.
Det är inte ett skämt!
På onsdag, på onsdag, på onsdag, på onsdag.
17.00

jag kan inte andas nu..

men imorgon får jag träffa min älskade, saknade, vackra, fantastiska man igen.

right off no never never ever ever
right off no never never ever never
right off no never never never ever
right off no never ever never ever

Äh fan. Det sket sig, men jag lovar att jag kommer igen.
Nästa vecka ska jag pierca bröstvårtan. På riktigt.

see the gun right there? it’s mine
Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra.
På torsdag kommer jag på ett eller annat sätt att utsättas för fysisk smärta, men jag kan inte bestämma var! Fan också. Det kommer bli fel hur jag än gör, fast det kommer ju givetvis bli vackert. Allt klär en skönhet sägs det ju.

Nu äger jag allt jag har velat äga det här året. Jag har min kamera, min dator, en fungerande telefon och en ipod (red), ändå är jag nedstämd.
Jag önskar att materiell lycka och fantasi kunde täck för det man inte kan få i verkligheten.
Ibland fungerar det. Ganska ofta till och med, men inte just nu.

I can buy you, but I can’t make you do what you don’t – som Cardigans säger

push it. make the beats go harder

För ett år sedan var allting annorlunda.
Jag har funderat länge på hur mycket jag skulle förändras under ett år, men jag förstår fortfarande inte om jag är exakt den samma eller om jag har förändrats drastiskt. Jag vet ärligt talat inte, och jag tror inte jag är befogad att besvara den frågan.
Jag känner inte ens mig själv.

Hata är ett starkt ord, men jag tror jag behöver det. Hatet, alltså. För att inte fastna hela tiden. Fan, det är som att hela livet är en lerpöl och man dras ner i gropar hela tiden och man har aldrig ordentliga skor.
Hatet är som pålar att hålla sig i, att dra sig tillbaka upp så man inte fastnar i tankar och hamnar för djupt ner.
ytan är liksom den bästa platsen att spendera sin tid på, jag minns inte när jag öppnade mig för någon senast.
Du känner inte mig och vi kommer aldrig lära känna varandra. punkt.

but I’m sure there’s something more than memories across the Maryland Bridge tonight
Jag sitter i vad vi här hemma för tillfället kallar köket och funderar över kvällens händelser.Min mamma är snäll som, trots att hon ska upp astidigt imorgon, hämtade mig i Skara runt tolvsnåret i brist på andra färdmedel hem till sköna (?) gröna (?!) Götene.
Ett litet gäng människor träffades för att fira jullovets början och det gamla årets kommande slut.Vi hade trevligt må jag säga. Jag hade det åtminstone.Jag hade kunnat spendera natten i en dubbelsäng också, med allt vad det nu var. Plattskärmsteve och macdatorer, men jag dissade för pappas skull. Han kommer imorgon och jag längtar efter honom så jag kan dö. Jag undrar hur brun han har hunnit bli vid det här laget. Det räcker liksom att han säger ordet ”sol” så ser man hur huden börjar skifta färg. Han är härlig han, P-O.
I allafall.
Jullovet har börjat och jag har en hemsk ”julsång” på hjärnan som jag tvingades köra till med afrokören TVÅ djävla gånger idag. Min skolavslutning var dubbelt så lång som alla andras, fast det hör ju till vanligheterna för alla mopers.Nåväl, nu är skiten över och Offa och Foffe framförde en riktigt bra version av Come What May. Jag är fortfarande stolt över dem, liksom.
Imorgon ska jag springa, och färga luggen för vad jag hoppas ska vara absolut sista gången innan jag går på silvershampo och vittoning, men det återstår väl att se. Jag vet bara inte om jag orkar med ännu en lila lugg, för det är vad som brukar inträffa.
Sedan kommer pappa. Åh, gud vad jag har längtat!För övrigt är det rörigt igen.Fast jag är trött nu.

Var intresserad du, det räcker så. Jag är inte på humör.
I’m in a band

and I’m loosing all those stupid games that I swore I’d never play..
..but it almost feels okay

Hur gör man egentligen?
Hur kommer man över någon som man har haft i tankarna varje dag i, bokstavligt talat, flera år?
Det är som att du har blivit en del av min vardag, lika självklart som att jag tänker på att klä på mig på morgonen, så tänker jag på dig. Omedvetet, men ändå vid fullt medvetande.
Jag vet inte ens vad det är jag tänker på längre, och jag är 99,5% säker på att jag inte är kär i dig längre. (jag är bara kär i det jag var kär i, det som inte finns kvar. kär i minnen, antar jag)
Ändå är du där, du förstör inte ens, du är bara en självklar del av mitt liv, men hur? HUR? ska jag göra för att du ska försvinna från den delen av mitt tänkande?
För som jag sa en annan gång så är du begraven nu. Djupt nere någonstans.

Äsh.
Jag kommer över det.
Jag tar mig över allt.
Liten må jag vara, men fan, jag kan väl klättra?

I don’t wanna go home, I’m ready to leave this city

Oh. Det har varit en hård dag och nu sitter jag i soffan med färg i håret. Igen.
Kanske kan det bli godkänt den här gången, men jag tvivlar starkt.
Plus att det börjar se lika slitet ut som det är också, idag i skolan fick jag höra x antal gånger att jag såg ”helt förstörd” ut.
Fast det kan ju iofs. ha berott på gårdagens lussefest som pågick halva natten och innehöll en hel del mängd alkohol.. och inte kom vi till Focus heller, fast kul hade vi ju såklart!

Nä. Jag ska läsa kalle anka. det enda som funkar i alla väder.

you shine like the midnight sun

Jag förstår inte vad det är med mig. Det är nog ingen annan som gör så längre. Tiden läker alla sår sägs det ju, men jag har ett som tycks vara svårläkt.
Det är som en ständigt återkommande klump i mig.
helt plötsligt är den för stor och tårarna väller ut ur mig. ur mina ögon. Ur min kropp.
Det liksom..kommer med jämna mellanrum. Smärtan.
Jag vet inte varför det kom idag. Jag har inte gråtit över Johanna på länge. Säkert 6 månader, men idag brast det igen. Som ett sår som aldrig riktigt läker utan hela tiden fläks upp och börjar blöda på nytt och jag kan inte göra något åt det.

Det gör verkligen ont och jag vet att det är massor av människor som förstår mig, som förstår känslan.
Det går liksom aldrig bort, eller hur?
Det spelar ingen roll att det var en evighet sedan, att man har kommit över det, slutat prata om det och beter sig som vilken annan människa som helst.
Ibland undrar jag om det är för att jag vara så kontrollerad då, när det hände. Jag bröt inte ihop. Jag stannade inte hemma från skolan, jag visade inga tecken på att ha varit med om något annorlunda än vardagen. Man kan ju fråga sig om det är därför jag får de här attackerna nu.
Fast jag vet inte om jag vill att det ska sluta.
På något sätt är det tryggt att veta att jag inte glömmer, att allting är lika färskt som det var för 6 år sedan, att jag minns varenda minut och att jag har minnen från ännu tidigare år. Det är skönt att veta att jag inte bara tappar allt.
Samtidigt märker jag ju att jag gör det. Varför blir allting suddigare?
Man tror att man ska kunna minnas saker glaskklart i resten av sitt liv, men ändå glömmer man.
Jag vill inte glömma.
Jag vill inte ha en anledning att komma ihåg heller. Jag vill ha det ogjort.
För vi var odödliga.
Det hände inte oss,
men det kom ikapp oss och det hände oss och allt kändes som hårda slag mot hela kroppen.
Och jag har fortfarande ont.

I need your magic touch, don’t you know
I got a habit and I can’t let go

Och så slogs jag av tanken.
Är det såhär man kommer träffa sitt livs kärlek? Halv två på natten, sittandes på en fullproppad buss mot skara bredvid en fullkomlig främling som stinker alkohol och knappt orkar hålla sitt eget huvud uppe. Plötsligt få ett huvud mot sin axel och i ren ilska slå till. *SMACK*
är det så man träffar sitt livs kärlek?