oh ,honey pie, you are driving me frantic, sail across the atlantic, to be were you belong

Jag får en konstig känsla i magen varje gång jag tänker på att ingå i en relation. Fråga mig inte varför, men jag har en tendens att dra mig ur oftare än vad jag gör det motsatta.
Jag mår liksom dåligt av det, och något jag mår jättedåligt av är att tänka på mina gamla relationer. Det känns enbart som att jag har begått misstag från början till slut.
Det värsta är att det aldrig känns som att jag är mig själv ihop med andra.
Jag drar liksom någon fasad som jag tycker passar till ändamålet och så kör jag på den tills jag kommer hem till min egen trygget.

Ja du, Lina, det är ditt problem. Ett liv som singel låter inte heller så illa många gånger.

Her majesty’s a pretty nice girl but she doesn’t have alot to say, her majesty’s a pretty nice girl but she changes from day to day. I wanna tell her that I love her alot, but I gotta get her belly full of wine. Her majesty’s a pretty nice girl some day I’m gonna make her mine

Tja, vad ska man säga. Jag skolkar från b-kören idag, igen.. men.. no shame in that. Jag har aldrig varit så värst bra på att sjunge ändå.

I övrigt håller jag på att bli fullkomligt galen, men jag kan inte göra ett skit åt det utan att råka ut för otrevligheter, så jag får helt enkelt bita ihop, tugga fanatiskt på mitt redan smaklösa tuggummi och försöka tänka på annat. Hejochhå.
George Harrison är den mest beundransvärda mannen som någonsin har levat, John Lennon också, så fruktansvärt smarta och snabbtänkta. Jag önskar att jag hade åtminstone hälften av vad de har. det skulle göra mig nöjd, oh ja.

”I wanted to be successfull, not famous” – George Harrison

living is easy with eyes closed

Idag fyller pappa 53 år och han fick en skiva och en Alfred Hitchcock-box av mig, hans kära dotter, som önskar att han kunde ägna sig mer åt filmtittande.. (vilket han nog förmodligen inte kommer göra ändå)

Så, visst, dagen har varit okej, men jag avskyr kalas och jag har haft en dålig känsla i magen hela dagen. Ibland vill man bara försvinna, eller hur?
Och jag är trött på att känna mig så ensam, trött på att vara så ensam, trött på att vara så svår att tycka om och så lätt att utnyttja. Det är Lina Andersson i ett djävla nötskal, men jag vill inte mer.
Jag vill inte bli deprimerad igen heller, men fan, det ligger ju i släkten. Dessutom är Johanna fortfarande död (and I can’t imagine there will be a Beatles reunion as long as John Lennon remains dead)

how does it feel to be one of the beautiful people?

Michelle, my belle, these are words that go together well

Idag vaknade jag klockan 07.53 och hatade mig själv för att jag aldrig kan vara vaken på kvällarna och därmed heller aldrig sova på nätterna.
Gårdagen hade för övrigt spenderats i Göteborg där Carro hittade nästan ingenting och jag fick värk i fötterna. Fucking ovärt, men vad gör man inte för en vän i nöd, hon trodde ju att det faktiskt skulle finnas fina kläder i sveriges näst största stad, men icke.

Nåväl. Efter att ha hatat mig själv i några minuter gick jag upp och var ovanligt hurtid. Linserna åkte i efter bara några minuter och sen var jag fucking fit for fight med Beatles i öronen och gympaskor på fötterna.
Efter ett inte särskilt hårt ”träningspass” eller vad man nu vill kalla det tog jag tag i mitt liv och städade mitt rum som för övrigt i princip svämmade över av damtussar och annat äckligt.
Jag slängde bland annat en urdrucken vinflaska från augusti 2007… (ja, då förstår man kanske hur illa ställt det var)

Nu är jag nöjd över mig själv, men fortfarande förbannad över det faktum att jag gick upp så tidigt, det är ingen bragd, jag lovar.
Nu kommer jag spendera resten av dagen på dåligt humör och det är herr. P.M’s fel.

Veni vidi vici – jag kom, jag såg, jag segrade

you just scream

Jag vet att jag aldrig skriver, jag har ingen lust. Väl framför datorn gör jag andra saker, roligare saker än att skriva en massa skit på en satans blogg som jag samtidigt känner mig skyldig att skriva i med tanke på att vi har gått in på vårt andra år tillsamman.

Nåväl, nu har jag kanske något att berätta trots allt. Jag har sådan ångest (som Ingmar Bergman brukade säga). För i fredags betedde jag mig som bara en alkhoholiserad kvinna kan.
Kära dagbok, jag hånglade upp (eller blev snarare upphånglad av) dels en redan upptagen man, och senare av en yngling. Vad som är värst kan jag inte svara på, men ångestladdad var min lördag.
Som tur är är det ju snart glömt och förlåtet osv osv. men ändå. Är det inte under min värdighet?
Jag kan åtminstone skylla på alkohol och det faktum att det inte var jag som startade någon av ”flirtarna”.

Imorgon bär det åter iväg till den där såkallade ”storstaden” Göteborg, tillsammans med Caroline ska jag göra stan orolig eller något liknande. Jag tänker åtminstoen spendera pengar, that I will do.
Fast idag köpte jag ett par sjukt snygga skor, skor är det enda jag kan lita på, trots att jag får skoskav av alla, och då menar jag verkligen ALLA, skor jag bär…

För övrigt är jag fortfarande upp över öronen förälskad i (den mycket döde) George Harrison. Han var verkligen mumsig under i princip hela sitt liv.

Godnatt.

Since she’s been gone I want no one to talk to me.
It’s not the same but I’m to blame, it’s plain to see.
So go away, leave me alone, don’t bother me.
I can’t believe that she would leave me on my own.

It’s just not right when every night I’m all alone.
I’ve got no time for you right now, don’t bother me.
I know I’ll never be the same if I don’t get her back again.
Because I know she’ll always be the only girl for me.

But ’till she’s here please don’t come near, just stay away.
I’ll let you know when she’s come home. Until that day,
Don’t come around, leave me alone, don’t bother me.
I’ve got no time for you right now, don’t bother me.

I know I’ll never be the same if I don’t get her back again.
Because I know she’ll always be the only girl for me.
But ’till she’s here please don’t come near, just stay away.
I’ll let you know when she’s come home. Until that day,
Don’t come around, leave me alone, don’t bother me.

Don’t bother me.
Don’t bother me.
Don’t bother me.
Don’t bother me.

I am the eggman, they are the eggmen, I am the walrus

Imorgon. Imorgon då åker jag bannemig. Egentligen vill jag aldrig återvända igen, men jag är rädd att det kan bli svårt med tanke på livet i allmänhet. Fats jag lär ju återvända en vacker dag, for good så att säga. Till London menar jag alltså.

Öhm. Jag brukade alltid skriva om hur olycklig jag var för typ ett eller två år sedan, men grejen är den (för er som undrar vad som har hänt med mina kärleksbekymmer) att jag är fortfarande kär, men jag har liksom gett upp lite. Lagt det på is så att säga, i väntan på att något kanske kan hända natyrligt för en gångs skull .

Okej, så imorgon ska jag träffa George Harrison (i vaxdocksformat för visso, men ändå)
och det är nog fanimig det jag ser mest fram emot på den här resan.
Han är gud. Min gud alltså. Han är snygg också. Hade han levat så hade det varit honom jag var olyckligt kär i just nu.

Nåväl. Ha det så kul hemma i Sverige, det är ett fint land, jag lovar, bara det att england kanske lockar mig snäppet mer just nu.

cry baby, cry, make your mother sigh. she’s old enough to know better, so cry baby, cry

Ibland blir det inte bättre, vare sig man vill eller inte. Det blir inte bättre än såhär just nu, men det är ganska bra. Jag vet precis vad det är jag kan ändra på och jag har bestämt mig för att göra det också. resten är bara att överlåta till moder jord och naturens starka krafter, om den har några.

Jag vill att pappa ska komma hem, men han har det nog bra i Malaysia. Han var på ett bröllop idag, det måste ha varit spännande. De hade både myrra och rökelse berättade han och så fick de vegetarisk mat. Bra, sa jag.
Det är annorlunda att prata med pappa i telefon. När han är hemma brukar vi liksom inte prata så mycket. Han och jag har alltid varit tysta. Det är det som är så bra, så när vi tvingas att prata med varandra på grund av hans vistelse på andra sidan jordklotet, blir det alltid lite konstigt. Fast idag kändes det bra ändå och pappa sa att det nog var ganska lätt att hitta rätt i London trots att vi kanske bodde lite för långt ifrån centrum.

since you’re african american I’d like to borrow your Marvin Gaye cd’s

Psst. Om en vecka är jag inte ens i det här landet.
Det är allt jag har att säga för tillfället. Det, och att jag ser fram emot filmen om The Doors. Jim Morrison var ju ändå ganska het på sin tid.
Liksom många andra.
På sin tid.