all we need is our lives in a suitcase

Bara två ynka veckor kvar att jobba, det innebär att jag redan har kirrat tre, det innebär också att Marcus har varit i mitt liv i.. 21 dagar. Det är helt galet. Känns fortfarande som tre minuter sedan. Vad mycket siffror och tal det blev nu..

Anyway. Idag har jag knegat som en idiot i frukten, det var jobbigt som vanligt. Plus att jag börjar kunna saker nu, och när man kan saker måste man också göra saker, mer saker än innan alltså.
Första veckan kunde jag säga ”nej, jag vet inte” till allt, men nu vet jag ju och då har jag inte samvete nog att vara elak mot folk, vilket leder till att jag är sjukt elak mot mamma och pappa när jag kommer hem istället, fast de är ju vana så det gör nog inte så mycket.
Idag var de riktigt snälla dock-
Jag slapp åka buss hem från jobbet, istället kom de och hämtade mig och så drog vi till badet. Det var helt underbart skönt att få slänga sig i det svalkande sötvattnet (jag är inte så förtjust i saltvatten för övrigt) och bara simma runt och doppa huvudet under det böljande blå.
Det var njutning.
När jag kom upp på stranden igen unnade jag mig en hederlig gammal däckning. Stensomnade tills det var dags att hoppa i det blöta igen.
Fasen vilken härlig eftermiddag ändå.

Nu sitter jag mest här och hoppas att Marcus ska höra av sig snart så jag slipper sitta och dega hemma på min lediga kväll som kommer leda till en ledig söndag tills det är dags att kliva upp och jobba igen på måndag morgon.
Huh.
Jag är inte skapt för arbete, det kan jag lova, men vart ska jag annars få pengar ifrån?
En rätt så härlig sak är det faktum att jag kommer få min andra lön bara några dagar efter min 18-års dag. Vad innebär det tro?
Kliv, givetvis. (som grabbarna i Götene så glatt kallar det)

Nu ska jag vänta, njuta och fundera över när jag och Mattias borde beställa flygbiljetter till Brighton..

24 Juli 2008 – Oasis har ordet

Step off the train all alone at dawn
Back into the hole where I was born
The sun in the sky never raised an eye to me
The blood on the trax and must be mine
The fool on the hill and I feel fine
Don’t look back cos you know what you might see

Look into the wall of my mind’s eye
I think I know, but I don’t know why
The questions are the answers you might need
Coming in a mess going out in style
I ain’t good-looking but I’m someone’s child
No-one can give me the air that’s mine to breathe

I met my maker
I made him cry
And on my shoulder he asked me why
His people won’t fly through the storm
I said ”Listen up man, they don’t even know you’re born”

All my people right here, right now
D’You Know What I Mean?
All my people right here, right now
D’You Know What I Mean?
All my people right here, right now
D’You Know What I Mean?
Yeah, yeah

I don’t really care for what you believe
So open up your fist or you won’t receive
The thoughts and the words of every man you’ll need
Get up off the floor and believe in life
No-one’s ever gonna ever ask you twice
Get on the bus and bring it on home to me

Maybe, maybe it’s the clothes we wear,
The tasteless bracelets and the dye in our hair,
Maybe it’s our kookiness,
Or maybe, maybe it’s our nowhere towns,
Our nothing places and our cellophane sounds,
Maybe it’s our looseness,

Bäst att fortsätta med negativt tänkande, jag tänker inte slappna av. Nej, nej, nej. Aldrig dra ett för djupt andetag, aldrig låta musklerna vila. Alltid på spänn, redo att fly, hellre det än att stanna kvar, slåss och såras.
Hur långt kvar tills han tröttnar? en dag? två? ska jag få ytterligare en vecka? Är det för mycket att hoppas på?
Jag planerar ingenting i förväg, brukar aldrig se för långt fram, inte mer än en dag så länge det gäller mer än bara mig själv.
För allt kan hända, och jag vet att det alltid går åt helvete ändå, för jag har aldrig haft turen att få vara lycklig mer än en minut.
Så bättre att fortsätta längre in på den negativa banan, inte drunkna, bara sjunka tills midjan är täckt.

Åh. Jag vet hur illa det låter, men tro mig, det är det bästa.
Jag vill verkligen öppna mig, släppa ut alla känslor och tankar och bara säga allt jag tänker högt, men det är för riskabelt, för blottat. Allt kan gå rätt, allt kan gå fel. En chans på ungefär 50/50.

Imorgon är det jobb igen och jag vill verkligen inte alls behöva göra något, men pengar har alltid varit pengar, och det är inte sant som de säger. Pengar luktar. Pengar stinker, det är det enda man tänker på. Pengar, mat och pengar igen.

Äsch, för att täcka över mitt negativa tänkande en smula:
Jag har fått en puss idag (mer än en) och jag lär nog få fler imorgon, eller snart åtminstone. <3

bang bang, he shot me down, bang bang I hit the ground, bang bang that awfull sound, bang bang my baby shot me down

Det är en dålig kväll med dåligt humör.
Det är en ful människa som knappar på tanjentbordet. En illamående människa. Jag vill spy, men jag får inte, jag kan inte, jag ska inte.
Jag hatar den här dagen, jag hatar allting, mitt humör är nere i bott och jag vill försvinna ner i ett svart svart svart svart svart svart svart hål.
Jag kan inte för allt i världen förstå vad någon människa kan se i mig. Vad som kan få en annan person att faktiskt vilja vara tillsammans med mig, och jag intalar mig själv om och om igen att det tar slut när som helst, bara för att slippa få upp ett hopp. Bara för att slippa känna mig trygg, för jag vet, att så fort den där trygga känslan infinner sig, då är det kört. Då går allt åt helvete och så ligger man där på marken sen. Ensam, övergiven och sönder ännu en gång.

Jag borde inte göra det här mot mig själv mer, men jag kan inte styra längre. Jag kan inte.
bang bang, he shot me down

exoskeletol

Bara vänta vänta vänta, tiden segar sig framåt sekund för sekund, en minut per timma.. Titta på klockan en gång till, ”nej, det är långt kvar”
Försöker fördriva tiden, men ingenting lyckas. Tid går inte fördriva, tid finns inte.

Ah! Jag är ledig imorgon, och fy satan vad det känns underbart. Jag kan sova ut, jag kan göra vad jag vill och jag slipper gå runt i de förstora willyskläderna (tälten)
Dessutom hinner jag träffa Marcus innan han går till jobbet, det är inte illa det heller. Inte illa alls.
Idag träffade jag Mattias i två sekunder ungefär, men det var två väldigt bra sekunder. Han är en vän jag aldrig skulle klara mig utan, aldrig i livet.
Nåja, vi uppdaterade varandra om livet lite i allafall.
Nu är det bara 90 minuter kvar..

all and all there’s something to live, with you

Att jobba var inte min plan för den här sommaren, men det var ganska mycket som var oplanerat som visade sig bli ganska bra, eller ganska mycket bra om jag ska vara helt ärlig.
Efter att ha slitit i 9 timmar på Willys i Skövde kom jag äntligen hem klockan 5 och resten av kvällen spenderades med Aerosmith – Cryin’ (fast jag var inte ensam)

Min katt var social också, det är inte varje dag.
Jag borde sova nu, ska upp halv fem imorgon och dra iväg med bussen igen. Det kommer bli jobbigt, men man han ju alltid saker att längta till. Min sista semestervecka till exempel, och andra saker också.
Jag kan nog till och med längta hem lite. Och tro mig, det är jag annars ganska bra på att inte göra.
Hoppas att det inte regnar lika mycket imorgon, det är fan ingen hit alla gånger.

and the kick is so divine when she sees bones beneath her skin, hey baby can you bleed like me?

15 veckor?
Allvarligt, 15 veckor?
Okej, visst. Jag har pallat en månad, men det är max, det är verkligen i mesta laget.
Pappa, du får får FÅR inte vara borta i 15 veckor. Hur ska jag klara mig? Vad ska jag göra?
15 veckor. Det är en hel djävla evighet, minst!

Fan. Jag vill bara lägga mig ner och försvinna.
Varför är det såhär? Måste det vara så?
Tydligen.
Jag klarar mig väl själv. Det har jag ju gjort hittills.
Helvete.

helvetehelvetehelvetehelvete

facing rush-hour faces turned around

Jag är sveriges mest lättade person just nu. Det är nog allt jag ville meddela, men så är det i allafall.
Det känns ungefär som att en klippa på 3000 ton precis lyftes från mina axlar och jag fick tillbaka förmågan att andas utan att behöva anstränga mig.
Så.., det är en bra fredag. (än så länge)

Jag laddade hem ännu en film med Redford igår. ”three days of the condor”. Jag har inte hunnit kolla på hela, men det jag har sett än så länge är fruktansvärt bra. (och han..!)

Well. Jag ska ut och springa nu, keep in shape, ungefär.

maybe I’m amazed

Idag blir det fika i Mariestad. Det är det mitt sommarlov går ut på. Fika, fika, fika, fika, men jag är rätt nöjd med det ändå.

Jag har förälskat mig i Robert Redford, han är så underbar, så fantastisk och, inte minst, i sin ungdom var han en riktig heting.
Jag upptäckte honom när jag bestämde mig för att kolla på The Way We Were, det är ju en klassiker liksom.
Han var helt galet snygg. Blont hår, blåa ögon, muskulös kropp och ett helt underbart vackert leende. Jag blev förälskad på en gång, det kan jag lova.
Efter det har det bara rullat på.
Nu har jag sett ”Barefoot In The Park”, ”The Horsewhisperer”, ”The Sting”, ”Jeremiah Johnson”, ”This Property Is Condemned” och ”Brubaker” också och, ja, han är så jävla het bara OCH en bra skådespelare på riktigt. Det är inte ofta det är så, speciellt inte med skådespelare som hade sin storhetstid på 60- och 70-talet.
Nåväl, de flesta vet nog vem han är om man säger Tom Booker (horsewhisperer) eller Hubbel Gardener (The way we were)
Fan att man inte var född typ 50 eller 60 år tidigare, det hade varit något.

Ash. Jag är glad för vad jag har, kanske finns det en annan Redford där ute till mig, i min ålder?