everything I touched turned into a piece of me and I touched you
Det är svårt för mig att verkligen innerligt kunna tycka om en ny människa efter allt som hänt i mitt liv hittills. Jag får det att låta som att jag har varit med om helt galna och massor av saker, men saken är den att när jag tänker efter så kanske det stämmer?
Men, jag ältar. Jag gör verkligen det. Hur kan jag inte ha släppt någon som jag älskade för flera år sedan? (inte för att jag inte fortfarande känner att jag älskar honom..)
Det är som att alla jag träffar måste jämföras, och ingen når riktigt upp till alla kriterierna, inte riktigt. Det kan vara en hårsmån ifrån, men av någon mystisk anledning som jag fortfarande inte luskat ut är det alltid något som är ”fel”.
Det blir inte bättre av att man har såpass många minnen tillsammans att i princip vad som helst kan påminna om något vi gjorde tillsammans, något vi sa eller något vi kände. Fan då.
Men det känns mycket bättre än när jag startade den här bloggen för snart tre år sedan, det kan jag ärligt medge.
Och jag trivs med allt och alla jag har i mitt liv nu och känner inte för att ändra på något speciellt, så det är väl bara att stå ut med de där gamla minnena som kommer tillbaka lite då och då. Jag menar, är det ens meningen att man ska glömma och komma över personen som man faktiskt gjorde nästan allting för första gången tillsammans med?
Det jobbiga är bara att vi har förändrats så nu, båda till något vuxnare, ansvarsfullare och klokare, och jag tror fortfarande att vi skulle komplettera varandra lika bra..
Fast det hindrar mig inte från att tro att det garanterat finns andra som kan funka lika bra, dessutom trivs jag med allt som är osäkert. Att fastna i saker har ju uppenbarligen inte funkat för mig. Lina behöver saker att oroa sig över för att andas. That’s it.
all these random thoughts in my head, always end up being about you. and I’m ashamed for I have lovers, but my own love has fled and everytime they kiss I wanna kiss you
