black

set the dark on fire

Ingen kommer vilja läsa det här, och det var aldrig därför jag skrev det heller.

Det händer ofta att jag upplever världen runt mig som i gråskala. Det är därifrån mina rubriker ”black” (eller ”svart”) kommer ifrån. Ibland, ganska ofta, känns det inte annat än mörkt överallt och just nu är det precis så. Jag hatar mig själv och som vanligt duger jag inte till någonting. Jag har dåligt samvete över Johannas död, det borde ha varit jag (vilket är en tanke som cirkulerar i mitt huvud i princip varje dag) Jag har min sedvanliga dödsångest, samtidigt som jag inte vill göra annat än att skada mig själv. Jag litar inte på orden han har sagt till mig och är övertygad om att han kommer överge mig vilken sekund som helst, precis som alla andra. Varje dag ger ett nytt tecken och trots att jag försöker ta det med ro, jag menar jag är ju ändå mentalt förberedd på hans ”avslut”, så mår jag bara sämre och sämre för varje dag som passerar. Det är som att vänta på att ännu någon ska dö. Döden. Ordet får mig bara att tänka på Johanna och ja, jag gråter fortfarande. Det är det enda jag gråter för nu mera, men det händer ofta och jag önskar att jag någon gång kunde få gråta i någons famn, men jag har ingen som jag tror skulle låta mig göra en sådan sak.
Kanske är det mig det är fel på. Jag kanske borde lita mer på människor omkring mig, men jag tror inte att det bottnar i de andra människorna. Det bottnar, i slutändan, i mig och hatet jag känner mot mig själv, skulden jag lägger på mina axlar över det faktum att jag fortfarande existerar trots att det är jag som borde vara en rutten kropp under jorden med likmaskar krälandes ur ögonen. Lina Sofie Margareta Andersson borde vara död.

Jag måste hälsa på henne den här veckan. Jag måste be om ursäkt igen.