born on a different cloud

Talking to myself again
This time I think I’m getting through

Jag längtar till den dagen då jag flyttar härifrån. Missförstå mig inte, jag är tacksam och glad över att ha växt upp på en så trygg plats som Götene, men det är för mycket här som jag inte orkar med.
För många människor som enbart gör allting jobbigt för mig, varför stanna när jag kan åka iväg och träffa nya, bättre personer? Personer som kanske har förmågan att göra mig lycklig.

Nej, nedräkningen till studenten är ett faktum med djävligt stort F och trots att jag har mött någon som jag ofta känner sorg inför att lämna, så vet jag att det kommer vara det bästa för mig, för han bryr sig inte.

Lingers undefined

I’m trying not to wonder where you are

De där småsakerna som händer en gång i halvåret. De gångerna personen med hela makten säger något som för mig tillbaka i tiden, tumlar mig runt i cirklar och slår mig tillbaka till verkligheten.
Du håller i det, i allting. Du håller i det som finns kvar av mitt hjärta. Inte för att jag saknar det så värst mycket, det går bra att du bär runt på det och du tycks ju dessutom ta väl hand om det, så varför låta en så oansvarig och slarvig person som jag själv hålla i något så ovärderligt när det kan bli omhändertaget av någon som brukade se och uttala dess betydelse dagligen? Nej, det vore väl snarast dumt.
Vad jag vill komma till var att det hända i förrgår igen, jag var inte där för att se det ske, men jag såg tecknen av det senare (visst är det härligt att jag alltid skriver i gåtor?)
och oj. Jag vill så gärna träffa honom, tro mig, men jag vet hur fel det skulle kunna bli. Mitt hjärta skulle kunna börja slå en regelbunden puls igen, och det vore inte ett gott tecken, inte nu längre.

Men allt är som vanligt. mycket prat, mycket prat och jag sitter i mitten.

Magnetic City

I´ll never go back again
This was the last time
I couldn´t feel a thing
Walking down those streets that once
were mine

Hemskt hemsk dag än så länge, trots att jag vet att det kommer bli ett fint avslut på den, men fram tills dess kommer nog det mesta jag måste (måste!?! erat fel) göra.
Öronen känns som mörka kolgruvor ungefär, som tur är har jag mina piller. Mums! De enda piller jag har ätit frivilligt och med glädje i hela mitt liv. De som hjälper mina öron, fast för att vara ärlig så är jag ganska bra på att skälpa de stackars öronen. Jag är ganska oansvarig när de kommer till min hörsel, speciellt med tanke på att jag är musiker. Kommer aldrig glömma när det började blöda från det ena. Så rädd har jag nog aldrig varit för min egen hälsas skull tror jag. Nåväl, det var flera år sedan, men visst hör jag sämre. Pappa påpekar det jämt. (som att han har superhörsel..haha, fast han är ju 35 år äldre än mig också..)

Nu ska jag fräscha upp mig, bada lite bastu och göra allt jag ”måste” göra. (enligt er, då alltså)
Tjola.

Sommar!

push it

make the beats go harder

Torrhosta, rökabstinens och pluggångest. Gårdagen spenderades i sängen, sovandes och svettandes. Fyfan vad äckligt det var. Idag är febern borta och jag har badat bastu, men hostan är desto plågsammare och dessutom är jag så nikotin-sjuk att jag snart kommer hoppa ut genom ett fönster. (okej, nej, men det känns ändå så)
Och hela dagen har jag pluggat. Rädd för att mitt projektarbete inte kommer bli klart i tid och arg på mig själv över att jag blev sjuk just när jag verkligen hade tänkt sätta mig vid pianot och öva på riktigt.
Imorgon ska jag låna böcker om musikpsykologi och förhoppningsvis kommer jag kunna ordbajsa ihop en sida till om absolut ingenting. Då är jag åtminstone uppe i fem, fem sidor som garanterat kommer bli ratade av min handledare i slutändan.

Mamma och jag ska åka på spa, jag är glad och rädd över det. Två dagar ensam med mamma? Vi har blivit så olika, vi har alltid varit olika. Alla vet att lejon och jungfrur inte funkar bra ihop.
Nåväl, spa känns som en bra idé åtminstone.

nothing precious at all

memories will rust and erode into lists of all that you gave me

Såhär sjuk har jag inte varit på flera år, ändå är det enda jag kan tänka på hur väldigt gärna jag inte vill ligga här i min äckliga, nedsvettade säng med lakan som har åkt åt olika håll.
Jag lyssnar på samma sak om och om igen och längtar tre dagar tillbaka i tiden.

oasis var grymt. det var svettigt och våldsamt, men fullkomligt grymt och overkligt. och jag önskar att jag hade kunnat stanna i stockholm för evigt. en persons ”hemma” är en annans ”borta” så att säga.
numår jag skit i vilket fall, febern är brutal och jag skojade inte om svetten, det är fruktansvärt. som att vakna efter varje dröm och känna sig som att man har sprungit en mil. Hungrig är jag också, men har inte lyckats förmå mig att gå ner i köket.
Åh, jag vill ha en kram. (av någon speciell.)

Hurt Me

I am the fire burning desperately but you’re controlling me
Release me

Jag har panik. Har ingen aning om vart jag ska ta vägen, jag är rädd och nervös och just nu är allting, precis allting fel. Jag vill inte se henne, inte prata med henne, ingenting. Men hur ska jag kunna undvika det?
Hjälp…hjälp mig bort från kapitalistsvinet i det här hushållet.

hurt me

But if the world could remain within a frame like a painting on a wall.

Jag orkar inte. Ta mig härifrån, någon kan väl ta mig härifrån?

Jag ville inte att det skulle bli såhär, men om någon ”hjälper” mig nu kommer allt bli värre. Åh, gud. Jag vill gråta.
dudugerintedugerintedudugerintedugerintedudugerintedugerintedudugerintedugerintedudugerintedugerinte

then hurt me

Och när jag kom till hans rum sov han, och när jag lämnade samma rum sov han. Fast det gör liksom ingenting, människor är ändå bättre när de sover. Och jag skulle gärna göra om samma sak dagligen bara för att ha hans armar runt mig i 3 sekunder och känna hans läppar mot min kalla hud när han vaknar upp mitt i natten . Ja, så är det. Vad spelar det för roll om vi inte säger något till varandra?
igår tappade jag min mobil. Ovanligt, verkligen. Som tur är så var det någon som hittade den och lyckades få tag på mig, så jag lär få tillbaka den inom en snar framtid åtminstone. tur det, måste vara håret. Jag har färgat det, för övrigt. Rött igen. Känns bra, mycket bra. Igår natt träffade jag en kille på cykel som ville låna eld till sin cigarett, han var trevlig.
Nu ska jag spendera dagen med Oboy och television.

honestly

bones beneath her skin and she says..:

Frankrike resan var det inget fel på. Jag trivdes boendes i ett litet stenhus utanför Marseille och vädret var helt otroligt.
Jag tyckte att jag åt så jävla mycket, så en dag började jag träna infernaliskt i mitt sovrum tills svetten sprutade från alla möjliga håll och kanter. Mamma såg mig..jag har nog aldrig fått en sådan utskällning från henne. Hon menade bara väl, det vet jag och berättade att pappa var orolig för mig. Jag lovade att inte göra om det och kvällen efter åts det en rejäl pizza..
När vi kom hem kände jag mig som en val, gick och vägde mig och insåg att jag inte hade gått upp utan tvärtom; ner (!) på en endaste vecka. 1 kilo iofs, men så började det.
Först var det inget särskilt, kände mig bara nöjd över att jag kunde äta skit och ändå gå ner i vikt.
Men sedan..
omedvetet började jag äta mindre på grund av honom. På grund av att jag såg honom varje dag i skolan och han ändå aldrig bad att få mig tillbaka… (to be continued)

never worthy

Bloodstain

when she sees..

Dagens chock..blodet började forsa i bastun där jag satt och försökte slappna av för första gången idag. Ja, näsan bestämde sig för att det var dags att läcka lite härlig röd vätska. Var jag nöjd? Inte riktigt..
Idag beställdes det balklänning åt lilla Lina minsann. Vi provade i kanske 1,5 timme, jag och mamma och tillslut bestämde jag mig för en. Den kommer vara röd, hellre röd än död liksom.

Och just det ja, nej, det är nog inte den vackra dagen idag heller.. eller rättare sagt; jag vet faktiskt inte hur jag ska börja..okej:
Det började 2006 på en semester i frankrike när jag precis hade förlorat mitt livs största kärlek till en kvinna jag i princip fått honom att älska. Helt plötsligt var jag inte längre duglig som jag var. (fortsättning följer)